kul, nämen allvarligt...verkligen jäääätteroligt

jag fullkomligt älskar när folk vill att jag ska out-a dem på bloggen. Då får jag värsta högstadiepoppisvibbarna och ett obefogat storhetsvansinne. Min kollega Andreas ville bli out-ad idag. Inte gällande sin sexualitet eller så utan att han åker till New fucking York onsdag till söndag denna vecka.

Tss, onsdag till söndag? Ha! Det är ju ingenting. Hade du inte råd med längre? kontrade jag avundsjukt.

Det är så härligt hur man kan vara så genuint glad å andras vägnar. Hur man riktigt känner glädjen och tillfredsställelsen över andra människors lycka och framgång. Håller ni inte med? All denna värme och kärlek inför att andra människor lyckas bättre än en själv är helt ofattbar. Men det är han värd. Verkligen. Jättevärd.

Nu kanske ni tror att jag är bitter? Fast nej, bitter det är jag inte. Jag är bara människa.

Bara människa...

svinig

nypiercad

sådär ja! Nu har även jag fått en dos svininfluensa injicerad i kroppen. Jag var givetvis alldeles morsk och kaxig mot mina kollegor innan jag tog det. Varför ska jag alltid göra så?

Bara för att jag är piercad, tatuerad och vuxit upp med en storebror verkar jag tro att min smärttröskel inte är av denna värld och att jag klarar allt. Rubbet!

Sen sitter jag där med mitt stone face. Sprutan plockas fram, visar sig vara tjockare än vad jag tänkt mig och dessutom fipplar sköterskan som en nervös prao med nålen. Då bleknar även jag.

Men till er som tänkt ta den: det gjorde faktiskt inte ont och nu känns det bara som träningsvärk i armen...har jag hört från dem som vet hur det känns.

Fast lyssna inte på mig i och för sig. Jag hade aldrig aldrig ALDRIG, erkänt något annat.

beroendesw(b)itch

två minuter innan följande telefonsamtal ägde rum smsade Slemmet att hon var på väg hem till mig:

slemmet: - Heeeej! Det är Emelie.

jag: - Hej. Kunde du inte behärska dig eller?

slemmet: - Hehe. Jag köper kaffe nu.

jag: - Okej (tackar allra vänligast för denna värdefulla information).

slemmet (lycklig): - Vet du?! Jag hittade precis en tjuga på backen.

jag: - Åh, grattis! Det är mycket pengar att hitta.

slemmet: - Ja. Det var bara det jag skulle säga.

jag: - Okej.

slemmet: - Men vi syns om en stund.

jag: - Okej.

slemmet: - Okej.

jag: - Hejdå.

slemmet: - Hejdå.

Slemmet var hos mig tjugo minuter senare. När hon kommit innanför dörren säger hon hetsigt och stressigt "Har du kaffe hemma?". Utan att vänta på något svar stampar hon in i köket. Öppnar diverse skåpluckor. Ger upp efter två försök och utbrister i ren desperation: CHARLOTTE!!! Vart är dina kaffeefilteeeeer?!!!".

Någon behövde sitt koffein.

Big time.

Fyra koppar senare: lugn, sansad och harmonisk. Precis som det ska vara på första advent.

din vita vad?

generellt sett är jag überusel på att höra vad musiker sjunger om och hör oftast fel. Redan innan jag kunde räkna till tio på engelska sjöng jag med i Michael Jacksons låtar, och har därmed lyckats tillföra flera engelska påhittade ord till mitt vokabulär. Ibland hör jag mig själv gladeligen sjunga "show them how fucking strong is your right" i Beat it, fast den korrekta textraden lyder "showin' how funky and strong is your fight". Min version är något tuffare, men verkligen inte grammatiskt korrekt...eller? I wouldn't know liksom, som ni säkert förstår.

Det senaste har jag lyssnat sönder Moto Boy's skiva Moto Boy just av den enkla anledningen att den är värd att lyssnas sönder. En av låtarna fick mig dock att spetsa öronen lite extra.

Kan han verkligen sjunga så här? funderade jag.

Jag förstod att det antagligen var ytterligare ett tillfälle för min totala felhörighet (det blev ett ord precis), men ändå. Trots att jag vet vad han sjunger så kan jag verkligen inte höra det.

Korrekt textrad: Ride my wild heart.
Felhörd textrad: Ride my wild whore (direktöversatt till svenska: Rid min vilda hora)

Det känns såklart inte alls okej, men jag har lyssnat om och om igen och jag hör inget heart. Och jag vill så gärna göra det men det går inte. Lyckas ni?

den lilla räkan

jag kan tycka att svenska humoreliten i Sverige är rätt tråkig ibland. Framför allt enkelspårig. Det blir gärna billiga sexskämt a la hela Parlamentets manus. Det kan vara kul ibland, men ofta känns det som om komikerna kommer undan lite för lätt. Det blir så inte kreativt och tråkigt.

Någon jag däremot tycker skiljer sig från mängden är Johan Glans. Han har mer självdistans, fnissar inte när någon säger "snopp" och lyckas alltid binda ihop sina framträdanden på något magiskt sätt. Här kommer ett där han får till det lite extra bra:



Jag träffade Johan en gång utanför Big Ben, en stand up-pub i Sthlm. Han är väldigt kort asså. Till och med kortare än mig. Men ser ni mannen bakom oss. Han är kortast. Till och med kortare än Johan. Och då, då är man kort. Fo shizzle.

puzzled

jag fick blodad tand (har någon reflekterat över äcklighetsgraden i det uttrycket?) för det där med att pussla. Mitt lilla, lilla femhundrabitars blev klart häromdagen så idag lunkade jag ner på stan för att hitta nya.


bevis

Det hela slutade med att jag kom hem med sjutusenfemhundra pusselbitar i form av fyra motiv till en total kostnad på åttio svenska kronor (älska Emmaus Second Hand). Motiven är uteslutande på blommor eller slott i alperna. Det är dem roligaste och ja, det finns motiv som är roligare än andra. Fråga en som vet.

Hade du träffat mig på stan när jag släpade omkring på min supersizepåse hade jag skämts ihjäl och såklart bortförklarat mig genom att säga att det var julklappar till min tolvåriga kusin. Men jag har ingen tolvårig kusin och jag träffade dig inte på stan, vilket innebar att jag slapp ljuga. Tack och lov. Lögner är ju för töntar och jag behöver inte spä på min töntighet ytterligare just nu känner jag.

vem står upp för kvällens rätt till ett liv?

telefonsamtal med Marie kl 13.30 gällande middag ikväll:

marie: - Jag får se om jag är frisk nog. Men kvällen är ju ung än så länge.

jag: - Ja...eller kvällen har ju inte ens börjat (här får jag min aha-upplevelse). Man skulle kunna säga att kvällen faktiskt inte ens har fötts än!

marie: - Hahaha, ja.

jag (fortsätter, nöjd över mitt ordvitseri och snabbtänkeri): - Kvällen är som ett foster i nuläget (och DÄR drog jag det för långt. Dags att vara tyst nu Charlotte).

marie (fortsätter, även hon nöjd och engagerad): - Ja, kvällen är så ung att den skulle kunna aborteras.

Hur slår man den liksom?

Det gick inte.

Jag fick se mig besegrad.


mary

rubrik

jag har en ny header efter påtryckningar från EN person. Den andra var inte bra nog. För djup, tydligen. Så samma person gjorde en ny åt mig. Eftersom jag aldrig lyckats säga nej till personen i fråga så gick det givetvis inte denna gång heller.

Jag gillade den gamla men what you gonna do? Känner ändå att jag måste poängtera att det inte var på min inrådan, så ni inte tror att jag tycker att jag är något och kör med headerbyten som Sarah Jessica Parker körde med klädbyten i SATC. Det handlar enbart om förtyck och svårigheten att säga nej. Typ.

och just det...det är jag på bilden. I en park. I Wien. I början av april. Det var cirkus 25 grader ute.

Man bor i fel land.

jul-bak-slag

igår bjöd slemelie in till julbak i förorten Sundbyberg. Tanken var mycket god (såklart! det nalkades ju julbak) och vi hade storslagna planer på att baka mandelmasselussekatter, dumlekakor, kola och pepparkakor med kristyrgarnering.

resultatet:

Ser ni något hembakat?

Nej, det beror på att det slutade med att julfikat enbart bestod av köpesaker och vi kände oss alla som misslyckade mormödrar-to-be-någon-gång-inom-en-väldigt-avlägsen-framtid. Men som min fina mamma uppmuntrande sa: även affärerna ska ju ha något att leva på i dessa tider, Charlotte.

...och det är ju faktiskt väldigt sant tänkte jag när jag sedan tröståt man-har-så-kul-med-toffifee-karamellerna och Noblessen.

på rätt bana igen

6 månader har gått sen jag spöade skiten ur Marie med mitt superracket. Idag var det dags igen trodde jag, fast mot Sara, men det var snarare så att vi spöade skiten ur varandra. Som vanligt blir jag röd som en generad tonåring vid minsta fysiska ansträngning, squashen är dessvärre inget undantag, men tack och lov är Sara likadan. Generade, svettiga och spyfärdiga var vi därför väldigt tacksamma över att vara mer eller mindre ensamma i squashhallen...you do the math.


En timmas spelande senare men bilden ger oss ingen rättvisa alls faktiskt. Det framkommer liksom inte att vi båda såg ut som två britter som varit på Teneriffa en vecka utan att använda solskyddsfaktor. Mycket missvisande, men framför allt: upprörande!

Idag fick jag dessutom bevis på att påstridighet lönar sig. Efter ett års tid av idogt tjatande på Sara om att hon ska sluta med dansen och squasha loss med mig på regular basis istället, har hon tagit sitt förnuft till fånga och givit efter för trycket. Jag är så där alldeles göra-volter-om-jag-bara-kunde-lycklig över detta beslut. Lite av äran kan även tillskrivas Saras knapra studentekonomi i kombination med dyra danslektioner, men jag väljer hellre att se det som min egna bedrift. Det är ju alltid lika kul när man lyckas tjata till sig folk att umgås med en...

tjugofemte

Idag är dagen då snabbmakaronerna byts mot färskpasta och nedladdat byts mot bio.

Idag är dagen då jag byter jag-tar-vatten-till-bullen-frasen på cafét mot en-liten-cappuccino-to-stay. Jorå, idag är det fest.

Idag är dagen då jag optimistiskt flyttar över 80 % av det som blir över efter hyran till sparkontot, bara för att sedan plocka tillbaka allt i smyg under månadens resterande 29 dagar.

Idag är dagen då jag börjar mitt nya liv. Ny månad, nya vanor.

Idag är också dagen då jag fattar att det inte är någon idé att börja något nytt liv eftersom I löööv mitt gamla för mycket.


tänk vad den 25:e kan göra en glad.

sa jag inte att jag bara umgås med snygga personer?

i ett mycket svagt ögonblick fick Slemelie och jag för oss att ta o-my-we-look-hot!-bilder (i folkmun: foton med sug i blicken, även kallat sängkammarblicken, även kallat fjortisbilder).

Givetvis misslyckades detta fatalt, vi är ju inte 14 längre, och bilderna är därför okej att visas upp för allmänheten. Utmaningen blev i slutändan, lite förvånande, att få Slemmet att kolla in i kameran. Av någon anledning jag personligen inte förstår, tycks jag ha nöjt mig med min look och kör därför på samma pose rätt igenom. Utan undantag. Slemelie däremot...låt oss rikta vår uppmärksamhet mot henne.


Slemelie upptäcker svintot.


Slemelie luktar på svintot.


Slemelie gosar med svintot och somnar.


Slemelie vaknar. Spelar oberörd. Sträcker på sig.


Slemelie upptäcker kameran och puts on sexy face. Mot alla odds: success! Faktiskt.

jaha, ja låt inte mig störa...

en kollega berättade om ett tillfälle för flera år sedan då han jobbade på ett fritids. Några av barnen sprang omkring, tjoandes och skrattandes i ett rum. Min kollega öppnar dörren, möts av vad som verkar vara en trevlig stämning med glada barn och frågar vad de leker.

barn (lyckligt): - vi leker våldtäkt!!


Så väldigt skönt det kan vara med begreppsförvirring ibland.

one step closer, two steps away

linda (hållandes i ett medlemskapskort): - Åhh, är du medlem i RFSL?!

jag: - Ja, jo. Hurså?

linda (genuint lycklig och konstaterande): - One step closer becoming a lesbian!!!

...och när jag luktade på min vän Sandras nya parfym blev min spontana reaktion "Fy, vad gott den luktar. Jag blir typ lite kär i dig.." varpå Sandras spontana reaktion blev att backa några steg. Långsamt. Bort från mig.

Börjar det bli dags att fundera på vilka vibbar man sänder ut?


"hahaha, näe, asså vi är bara kompisar. hehe (nervöst skratt) heheee, hahaha, jorå såatte..."

linda

ikväll hade jag den stora äran att äta middag med Linda.

Dealen var enkel: jag lagade mat, hon fixade godis.
Resultatet var uppenbart: illamående och däckade i soffan sekunden senare.

När jag sedan preciiiis är på väg in i min efterlängtade eftermiddagstupplur kvittrar Linda glatt "Kom vi tar ett kort på våra tröjor!". Responsen var nog inte fylld med riktigt lika mycket entusiasm som hon hoppats på dessvärre. Jag är hemsk som sova-mitt-på-dagen-nyvaken.


Linda gör ett desperat försök att få min uppmärksamhet utan någon större framgång. Dock lyckas hon desto bättre med bedriften att få till en ytterst lång, smal, lång, smal hals. Sa jag att jag tyckte den såg lång och smal ut? På ett onaturligt sätt alltså. Inte på ett snyggt, trendigt och nedbantat skönhetsidealsvis.

Kvällen slutar med att Linda försöker övertyga mig om att flytta till Barcelona med henne nästa höst. Fast jag ville hellre till Paris, eller NYC, eller bara någon annanstans bara för att vara lite motsträvig. Jag var ju ändå nyvaken. Då blev hon ledsen, skrek åt mig, sprang ut ur lägenheten och slängde igen dörren. Nä, det gjorde hon inte. Men det hade varit roligt.

som sagt: gammal tant i en ung kvinnas kropp

köksbord före:




köksbord efter:




...fast det är något som saknas...

sådär ja!

Nu ska tanten sätta sig och pussla. Nu fattas bara någon av Christer Sjögrens tio stycken Best of Jullåtar på kassettband och sedan är cirkeln sluten.

dolph lundgren-syndromet?

på valhallavägen, Sthlm:

jag: - Men ni går bort och tar tunnelbanan från Stadium då eller?

jesper (skratt av det elaka slaget): - HAHAHAHAHA! Från Stadium?

jag: (fattar inte det roliga): - ehh...ja? hehehehe (nervöst skratt). Stadium ligger ju precis här...

jesper (mer hånskratt): - HAHAHAHA! Inte Stadium, men Stadion. Du kanske tänker på Stadion, gör du det? Tänker på Stadion? Ha?

Yäyä, rub it in my face bara, gör det. Det var ju inte så att jag blanda ihop Fittja och fit....just det. Mina föräldrar läser här...

...hej hej!

when I see you (colgate) smile

jag har ett litet youtubemoment här hemma i soffan och hittade världens mest patetiska film. Bakgrundshistorian är tydligen att killen i filmen gjort denna för att få tillbaka sitt ex som han var tillsammans med i två år. Som alltid med youtubefilmer så är det svårt att bedöma trovärdigheten och om kommentaren blir fake eller first. Detta till trots, om man utgår från att detta är ren och skär sanning innehållande ett stort mått av desperation blir den så mycket mer roflmao*. Extra creepy blir det när det är två minuter kvar.

Det är så uppenbart att stackarn kommer vara singel fo' evah!




_________________________________________________
*Rolling on Floor Laughing My Ass Off

med risk för att vara korkad...

...men är detta på allvar? Det kan det väl ändå inte vara? Eller?



Ja, mina vänner. Vad tror ni? Är det riksdagsledamot Hans Rothenberg eller en rolig imitation?

ice age

jag var hemma hos min kollega Jesper och hans nyrenoverade, nyutrustade, apsnygga lägenhet igår. När det var dags för att blanda ihop...ehh, saft?...och vi andra hör hur någon verkar go bananas på finporslinet, så proklamerar Jeppe stolt ut att han har en ismaskin inbyggd(!) i frysskåpsdörren. På allvar. Jag trodde faktiskt inte att det var något folk köpte, utan något som egentligen bara fanns på demoexen på köksutställningar eller på t ex Donkens drickautomater.

Men icke!

Jesper är en mycket stolt ägare till en ismaskin och nu kan han ju få hur mycket is han vill. Hela tiden. Dygnet runt. Alla dagar i veckan. Och vem vill inte det liksom? Jag bara undrar.

demonstration


Ismaskinen: den bästa investeringen Jesper gjort...ever.


me and jeppe boy. Med 3 liter is i glasen och typ 2 cl...saft.

förvirring

det är några personer som återkommer i bloggen lite oftare än andra. De heter antingen Elin eller Emelie men är fyra till antalet. Jag har själv varit mycket förvirrad kring detta. Vem är vem egentligen? Därför ska detta förtydligas genom en liten kort beskrivning a la bröllopshäfte. Dessutom ska bruttorna få nya namn och på så vis hoppas jag att vi alla ska kunna hålla isär dem lättare.

Som med tvillingar.
________________________________________________
Emelie Andersson - Em
bor: i Åre
civilstatus: singel, men antagligen inte länge till så passa på.

Det finns ingen som gör mig så glad som Em. Dessutom skrattar hon alltid åt mina skämt, antingen med mig eller åt mig. Ibland bara i ren sympati och ibland upprepar hon dem som om de vore hennes egna. Livet vore flera nyanser gråare utan henne och inte alls lika värt att leva.

Inlägg om Em hittar du bland annat här, här och här.
________________________________________________
Emelie Jansson - Slemelie/Slemmet (allt som har och göra med slem går bra enligt Slemmet)
bor: Stockholm..typ. Egentligen Sumpan.
civilstatus: busybusy.

Slemmet förekommer ofta här på bloggen. Hon är en av de mest visa och välformulerade personerna jag känner. Hon sitter alltid inne med en ordvits eller två vilket är mycket uppskattat i mitt sällskap. Nu låter hon som värsta tråkisen, det är hon såklart inte. Som jag sagt förut, jag umgås enbart med snygga och roliga människor. Slemmet är både och, med råge.

Inlägg om Slemmet finns det gott om. Du hittar några av dem här, här och här.
________________________________________________
Elin Johannsson - Kitty
Bor: Go:teborg...snart Stockholm.
civilstatus: LEDIG!


Smeknamnet Kitty grundar sig i en intern historia från högstadiet som är skittråkig, men det var det enda smeknamnet vi kom på så det fick det bli. När jag frågade vad Kitty ville kallas på bloggen var hennes första alternativ Kitty the Rocker. Men nej. Nej, det funkar bara inte.

Vill du veta mer om Kitty hittar du henne här, här och här.
________________________________________________
Elin Molin - Elin
bor: i Looooo
civilstatus: gift OCH morsa. Galet.

Elin blir den enda som får bevara hela sitt namn. Hon förekommer också en hel del här, ofta tillsammans med hennes son Ebbe (uttalas: abbä, för rätt dialekt). Elin är en outtömlig källa på onödig kunskap. När vi ses namedroppar hon alltid något nytt rön och lägger av kommentarer som "du vet väl att...". Utan Elin skulle jag t ex inte veta att bebisar i snitt får i sig 1 kg grus innan de lär sig att det är äckligt. Elin är också den som vet precis vad man snackar om när man säger att man har ont i hårsäckarna, eller har en duschtvål som man ALLTID måste öppna med tänderna.

Några gamla inlägg om Elin hittar du här, här och här.
________________________________________________
Så. Nu är allt självklart va? Inga konstigheter? Bra. Och för er som vill få tag på singeltjejerna alternativt förstöra ett förhållande, så går den kontakten via mig. Jag måste godkänna er först.

finbesök

jag har haft Svea rikes bästa och roligaste bloggerska, Knivlisa, vid mitt köksbord ikväll. Hon hörde av sig igår och undrade om hon och hennes kollega Sanna fick komma förbi. Det fick de såklart. Man får alltid komma förbi anmäld eller oanmäld. Jag har dock som minimumkrav att man ska vara snygg och rolig vilket Knivlisa och Sanna klarade utan problem.

Jag har gått omkring hela dagen helt pirrig i magen inför det här. Typ som när man ska träffa någon man är lite så där härligt kär i. Sen kom jag på att jag ju faktiskt inte blir kär i tjejer så då slutade pirret.

Fast för Knivlisa är jag beredd att göra ett undantag.

fr. v: kändis med wannabee

sucker

...det knastrar mysigt under mina fötter när jag går.

"What? Är det snö i Stockholm?", tänker du.

Nej, svarar jag. Det har bara inte dammsugits på väldigt länge i min lägenhet. Så jag gjorde något åt det. Men det visar sig att min 249;-dammsugare från Rusta fortfarande inte håller måttet och suger totalt. Eller det är det den inte gör.

Därför har jag önskat mig en dammsugare i julklapp. En ordentlig. Som ska suga. Fast ännu mer såklart.

varför jag aldrig ska svara i telefon nyvaken

telefonförsäljaren: - Hej! Mitt namn är Johan (kanske). Jag ringer från Svenska Dagbladet. Har du tid en stund?

jag (nyvaken): - Javisst! (D'oh!)

Johan babblar på om något erbjudande jag såklart inte kan motstå.

johan: - Så ska jag beställa en 6månadersprenumeration till dig?

jag (fundersam): - Mm...men du. Om man bara vill ha tidningen på helgen, vad kostar det då?

johan: - Då får du den fredag-söndag. Det är nästan ingen skillnad.

jag: - Nä, fast jag kommer aldrig hinna läsa tidningen varje dag ändå.

johan: - Nä, men det kostar bara fem kronor extra per vecka att få alla dagar.

jag: - Jo, men det handlar inte om snålhet i mitt fall utan snarare lathet. Det kommer bli så sjukt mycket att gå med till tidningsinsamlingen varje vecka att jag kommer hata mig själv för att jag tog alla dagar och alla tidningar kommer samlas på hög och ingen kommer bli lyckligare av det (andas).

johan: - Haha, ja jo.

jag (erkänner skamset): - ...dessutom är det bara korsorden jag vill åt....och kultursidorna.

Johan förstod då att det var omöjligt att argumentera vidare med den 23-åriga tanten så gav mig mina fredag-söndagstidningar. Men trots att jag bantade ner tidningskonsumtionen från sju dagar till tre dagar ser det ändå ut så här i min hall...

Den senaste tidningen är från 26 september och då har jag ändå tre högar till i lägenheten och två papperskassar. Lathet var ordet.

emelie och jag gick en tur i blåsten...

....den här bilden tyckte hon blev jättebra. På allvar. Fine by me.

dagens göteborgare

kursare: Snygga glasögon du har! Använder du dem för att du måste eller för syns skull?


Den var nog oavsiktlig vilket gör den ännu bättre.
Jag älskar ordvitsar.

två noll noll

jag måste sluta hänga upp mig på antal inlägg snart men det är kanske lite med inläggsantal som vid tideräkningen med ett förhållande. Du vet, när man förälskat tindrar med ögonen och firar att man har varit ihop i ett dygn, en vecka, en månad, fyra månader...efter fem år tappar man räkningen. Tro mig.

Det här blir i alla fall mitt tvåhundrade inlägg och hur firar man detta bättre än med ett inlägg om en tvåhundraårig (typ) farmor? Hon ligger för tillfället i sjukhussängen och återhämtar sig efter sin höftoperation, äter sjukhusmat, dricker saft ur sugrör och socialiserar med rediga tanter på andra sidan skynkena. Jag var nere hos henne på gården för ett tag sen och tog lite kort. Inga mästerverk alls, men allt man gör kan ju inte vara top notch.

Så är det bara.


Av någon anledning fick jag för mig att fota inuti laggårn på gården som är, om möjligt, ännu äldre än farmor. Fråga mig inte varför jag sedan fick för mig att lägga ut dem här.


Här har tiden stått stilla sedan maj 1986. Jag undrar vad som hände just den månaden, just det året. Något väldigt stort antagligen.


Valet av omslagspapper är förvånande färgglatt för att klä en arbetsbänk, bredvid stian, ditsatt av en farfar.


stian - jag måste kanske förtydliga att den inte längre är i bruk utan numera används som förvaring åt cyklar och annan godtycklig skit.


Trehjulingen - det är den senaste....eller var den senaste 1965.


som sagt:
tiden stannade,
drängen drog,
kossorna dog.
Det var en solig dag i maj.
Året var 1986.
Solen sken.
I maj.

Det var en onsdag.


Farmor har pallat äpplen. Kreativ förvaring men amatörmässigt att placera dem synligt utanför dörren. Blir så uppenbart vem som är skyldig liksom.


...hon har tydligen två rullatorer. En att posa vid och en att lägga äpplen i.


Farmor bjuder alltid på fika. Utan undantag. Har hon inget smarrigt hemma så erbjuds man alltid en Fünf Kräuter. Man tackar alltid ja. Utan undantag.


Jag förhörde farmor på alla hennes barnbarn födelsedagar och födelseår. Det gick sådär. Hon ska öva lite till nästa gång.


Vi har blivit några stycken till antalet så då måste man få tänka. Även farmor.




porträttfoto: märta hulda gustavsson

Bild nummer ett: försöker instruera vilken av alla knappar hon ska trycka på. Som om hon inte fatta det. Tss.


Bild nummer två: barnbarn nummer åtta. Född tjugoförste maj nittonhundraåttiosex. Solen sken. Det var en onsdag. Tiden stannade. Någon dog, säkert.

hur vet man att någon verkligen tycker om dig?

...jo, de delger dig följande information:

jag (ässämässar): - Vad gör du?

vän (en av de bästaste): - Trycker ut gammal mat ur röven.

jag: - Fortsätt med det och kom när allt är ute.

lensbaby

jakob visade mig ett roligt objektiv som kallas för Lensbaby på Fotomässan. Tjejen som demonstrerade det för oss tyckte att Jakob lyckades bra i sitt fotande så hon mailade bilden till honom. Här är resultatet:

Jag tycker att effekten är cool, men det måste vara jobbigt att vara tjejen på bilden. Allt ser så allvarsamt och tungt ut. Shape up, ffs.

fotomässa

om man inte kan vara schysst flickvän så kan man ju i alla fall alltid vara schysst före detta flickvän. Det var jag idag, fast ändå inte alls egentligen. Jakob och jag hade en heldag på Fotomässan där jag var mest intresserad av fotoutställningarna och han av fotoprylarna. Fördelningen på detta blev ytterst skev men det var roligare att pilla på kameror än vad jag trott, så i slutändan var dagen ingen välgörenhetsinsats från min sida alls.


Jakob fick med sig någon typ av reflexskärm hem. Den ska ersätta den hemmabyggda varianten som bestod av en pappskiva täckt av aluminiumfolie och kommer göra alla bilder såååå mycket snyggare.

Det fanns ett överflöd av fotoutställningar vilket gjorde mig överlycklig. Jag vet inte om dessa visas någon annanstans men gör dem det så har jag valt ut två som jag vill rekommendera:

Thron Ullberg har tagit snygga, kreativa, vackra kort på kändisar. Typ. Inga konstigheter, bara snyggt, ibland lite annorlunda.


Anders Petersen ställde ut sjukt många bilder vilket vi tackar allra vänligast för. Fotona innehöll en blandning av tragik och komik. Fast kanske var det bara jag som var okänslig och såg någon form av humor i andra människors olycka. Eller så var jag oförstående, dömande och nedlåtande mot dem som lever livet på ett annat sätt än mig själv, så när jag ser tragik ser de lycka. Äsch, jag vet inte.

Vem vill inte ha en naturtrogen, blyertsmålad stadsbild som bakgrund på alla foton man tar? Jag bara undrar.

Jakob tyckte jättemycket om den här gröna fejkväxtväggen. Ja...jo...grönt är ju skönt men. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag blev kanske inte riktigt lika fascinerad bara...