nu får det vara nog!

hej finaste läsare!

Nu är det dags för oss att gå vidare i vår vänskap. Vi byter helt enkelt plattform. Så istället för att hänga på blogger.com så uppgraderar vi oss till blogg.se.

Med andra ord, jag har bytt bloggportal.

Följ med mig till http://aldrigcharlotte.blogg.se, så fortsätter vi vår relation där. Jag vet inte om det är bättre, men det är värt ett försök.

Kom igen! Var inte blyg, det här blir skoj. Vi blir några stycken!

to be continued

jag har funderat ett tag. Ganska länge egentligen, men i det tysta. Inte så att jag mått dåligt över det, men ändå. Det börjar kännas som att det är dags nu. Tiden är mogen, kanske jag med.

Jag måste förändra mig.

Det här funkar inte.

look-a-like

nu är det över. Min vän Kitty the Rocker har lämnat storstaden för livet på landet och jag har gjort henne sällskap om än för bara några dagar. Vi (som i Kitty, Slemelie, Cristian och jag), roadtrippade ner till åkrarna och skogen idag och nu är jag alldeles slö efter SEX timmar i en bil.

Kitty bjöd inte på något spektakulärt resesällskap de första 2 timmarna så det var tur att jag hade Cristian och....


...Slemmet som stödperson åt överaktiv-och-sover-inte-trots-att-hon-behöver-Charlotte.

Kittys sista kväll i stan avslutades på ett mycket värdigt sätt med inslag av middag, look-a-likes, nostalgimusik, fönsterhäng och paraplydans bara för att nämna några exempel.

Man kan sitta i mitt fönster numera utan att frysa, OM man virar in sig i en filt och anser att en kroppstemperatur på 30 grader är fullt acceptabelt och nästan lite svettigt (personen på bilden har som vanligt inget med texten att göra).

Det fanns så många höjdpunkter med gårdagskvällen och här kommer i alla fall en av dem:

En man, som presenterar sig som XX, slår sig ner vid vårat bord. Aningens överförfriskad, aningens ovetandes om den radie på "den personliga sfären" vi andra kommit överens om. Någon utbrister att XX är mycket lik Michael Nyqvist och får med sig de andra vid bordet. Jag vill istället hävda att det är Anders Ekborg XX är lik men får inget gehör. Mest på grund av att ingen vet vem han är. Efter lite snabbt mobilgooglande får jag fram en bild som jag visar upp.

Mina vänner ryggar tillbaka.

Ett susande "wow" går genom sällskapet.

Jag hade fått min bekräftelse.

bildkälla
Vad tycker du? Hiss eller diss?

deadline

förra veckan var jag och Sofie (vän och klasskompis) på Polishögskolan och gjorde våra observationer inför vår c-uppsats (somnade du nu? Sorry. Tråkig men nödvändig info). Av en slump träffades vi på tunnelbanan på torsdagen och följande dialog ägde rum:

sofie: - Har du renskrivit dina anteckningar?

jag (tyst, avvaktande med ett nervöst leende på läpparna): .....

sofie (märker att jag inte tänker svara på hennes fråga och blir dessutom nervös av mitt psycholeende): - Jag har inte gjort det i alla fall.

jag (andas ut): - Åh vilken tur! Jag var helt övertygad om att du skulle ha gjort det. Hade du sagt att du renskrivit så hade jag ljugit för dig och sagt att jag också hade gjort det (okej, det där sista skulle jag ha hållit tyst om).

sofie: - Haha, vad dum du är. Jag har varit alldeles stressad över att jag inte renskrivit eftersom jag vet att du förväntar dig det av mig.

charlotte: - Faktiskt. Men du förväntar dig inte det av mig va?

sofie: - Nej.

I fredags fick jag sedermera ett stycke mail från Sofie där hon tydligt klargjorde för mig att det var av högsta vikt att vi båda hade renskrivit våra kladdiga anteckningar inför vår lilla pluggdejt idag.

Vem hade gjort klart detta? Moi!
Vem hade inte gjort klart detta? Just precis, Sofie.

Ville bara ha det sagt.

Zoff

självdistans, någon? inte?

i och för sig så har jag bara varit i Linköping en endaste gång, men det kan väl omöjligen ligga någon sanning i följande uttalande:

Varför har ingen sagt något tidigare i såna fall?

Här sitter svennen och åker till Thailand på jul när allt vi behöver göra är att ta tåget till Linköping och insupa den östgötska atmosfären. Fantastiskt.

buy buy kitty

min och Slemmets ettårsdag avslutades med en avskedsfest för Kitty senare på kvällen. Till skillnad från Slemmet så har Kitty och jag känt varandra sen kyrkans barntimmar. Vi har varit både de bästa vänner och värsta fiender men numera kör vi på det förstnämnda. Kitty har bott här i Stockholm i 3 månader och praktiserat som inköpare på ett tufft modeföretag, men nu är Stockholmseran slut vilket givetvis suger stenhårt.

Istället för att sitta hemma och sura slog vi klackarna i taket och här kommer lite bilder från kvällen:

Marie, me and myself. Ska det röda skenet benämnas vid porr-rött eller inuti-moderkaka-rött?


Det spelar ingen roll om randigt är det "nya svarta" eller ej: den här mannen gick all in med dubbel uppsättning stickat randig tröja. En på överkroppen och en, lite snitsigt, knuten runt midjan. Vågat!


Kittys fina vän Kajsa var med igår. Kajsa ger ett sådant behagligt intryck...


...ibland.


Ibland måste man dela med sig och ta hänsyn till andra människors tillkortakommanden. Som hårlängd förslagsvis.


Slemelie och Marie är systrar. Min gissning är att en av dem kommer att vara lite mer nöjd än den andra med den här bilden.


"Slå klackarna i taket" var såklart inget jag sysslade med. Kitty ville ta kort på gipset och drog sedan skämt om hur jag "fått en fot in" och att jag borde ta handikapphissen ner för trapporna. Jag har stått ut med fotrelaterade gliringar i 5 veckor men nu är det bara en dryg vecka tills gipset ska väck.

Så passa på ni skadeglada människor. Klockan tickar. Ha!


Den här bilden känns ärlig och härlig. Vi var långt ifrån de enda som avslutade kvällen på McDonalds. Det måste ju ändå tala för att det är ett rätt vinnande koncept, aight?



Lilla Kitty. Jag saknar dig redan.

ett år

idag har slemelie och jag firat ett år som bästisar. För ett år sedan hade vi vår första lär-känna-varandra-på-riktigt-genom-att-prata-om-relationer-och-andra-onödigheter-i-timmar-date på en uteservering. Sen dess har vi varit oskiljaktiga.

Då såg det ut så här:


Idag firades vårat jubileum med pizza på stans godaste pizzeria med tillhörande matkoma.


pizzaslicing - ett precisionsjobb.


Dagen till ära körde jag på judepolisonger eftersom mitt hår uppenbarligen fått ett akut behov av att fira sabbat.

Nu har vi precis sett filmen Darling och ångesten hänger tung i hela lägenheten. Har du inte sett den så kan jag rekommendera den. Det är en film om ensamhet och en typisk Charlottefilm som egentligen inte handlar om någonting men som ändå känns. Fantastiskt fin men nu värker det i hela kroppen och jag ska ringa min pappa.

Ta hand om dig.

vårfrudagen

våffeldagen till ära stod VD'n på mitt jobb och stekte i köket för allmän beskådan.

Det här är min kollega Emmys våffla:


Det här är min våffla:

Jag står som ansvarig dekoratör för båda. Tydligen måste jag börja behandla mig själv med lite mer kärlek och respekt.