bebissömn

jag vaknade av alarmet idag (inget konstigt med det)
jag har sovit 13 timmar (fortfarande. inget konstigt med det)
jag sov dessa 13 timmarna i natt (tss, 13 timmar? det har man ju sovit förr)

...vilket innebar att jag somnade kl 20 igår kväll (?!!!!) (lite fler utropstecken: !!!!!!!)

Jag kan inte minnas när detta hände senast. Kanske vid den tiden då rätt person (framför allt röst) fortfarande var Björne och man fortfarande tyckte det var roligt med läxor.

Då kanske. Inte en dag senare än det.

dagens göteborgare

det kanske kommer som en chock för vissa, andra är väl insatta, men jag fnissar alltid lite extra vid en ordvits. Dagens upptäckt var decennium. Till exempel kan du istället för att tacka dina kollegor för året som gått, tacka för det senaste decenniet (detta görs på egen risk och du kan komma att känna dig gammal). Eller (this I like) när någon skämtsamt säger "Vi syns nästa år då, höhö!" kan man kontra med (givetvis i käck ton) "Vi syns nästa decennium!".

Denna nya vetskap utnyttjade jag hela eftermiddagen på jobbet. Det visar sig att alla inte uppskattar en god ordvits lika mycket som jag. Det fanns ingen go:teborgare på kontoret heller i och för sig. Annars hade jag haft någon som skrattguppade ikapp med mig och min vitsighet.

julrim?

alex vaknade häromdagen, läste smset på mobilen och tänkte följande:

i huvudet på alexander eklöw: - Ånej! Charlotte är depp. Vad ska jag göra för att få henne glad? Hm...Blommor? Nej. Choklad? Nej....Aha!!"

Resultatet blev en spontan dikt på morgonkvisten:

Ibland är livet najs,
Ibland är livet bajs,
Snart är säkert allt annorlunda,
Kanske blir man då platt som en hälleflundra!

Någon har skrivit en dikt till mig. Kanske inte den mest uppenbara slutklämmen (det luktar nödrim) men ändå!

En dikt.

Min första.

Tack!


Alex och jag har så mycket att prata om när vi ses. Massor. Hela tiden pratas det. I ett. Roligt har vi också. Framför allt det. Livat. Mycket skratt. Mmm....Jorå.......Japp.....

vi lever på lånad tid vänner

1 minut = 60 sekunder
1 timma = 60 minuter
1 dygn = 24 timmar
1 vecka = 7 dagar
1 år = 52 veckor
år 2009 = 53 veckor

???

Bara sådär. Utan folkomröstning eller någonting.

piken som mynnade ut i en komplimang

lina (allvarligt): - Charlotte. Jag har faktiskt saknat dig lite över jul.

jag (överlycklig): - HAR DU?!!! (precis i samma stund som orden lämnar min mun inser jag att Linas uttalande innehåller den största dosen av ironi, déjà vu!) (man skulle också kunna påstå att hon avslöjas genom att hon lägger av världens STÖRSTA flin)

lina (förstår att jag förstår): - Hehehe. (Ungefär här kommer Lina till insikt, förvånad över sin reaktion) Fast jo, men kanske lite.

Hon är en stjärna den där Lina på att ge komplimanger.

...jag kommer få så mycket skit för den här bilden imorgon. Totaly worth it.

based on a true story

låt oss göra en lista över negativa och positiva saker med att bo ovanför en pretto-restaurang och bar:

negativa:
- basen hörs upp i min lägenhet.
- det luktar matos i trapphuset.
- basen hörs upp i min lägenhet.
- personalen stirrar på mig när jag diskar.
- basen hörs upp i min lägenhet.
- jag är fjantigt känslig för ljud.
- basen hörs upp i min lägenhet.
- jag är fjantigt känslig för ljud.
- basen hörs upp i min lägenhet.

positiva:
- nära hem = no jacket required.
- Alexander Hollywoodstarfuckingawesomebloodygorgeous Skarsgård är på Tranans interna julfest.

bubblare:
- jag är inte hemma när Alexander Hollywoodstarfuckingawesomebloodygorgeous Skarsgård är på Tranans interna julfest.

....det är dock Camilla och hennes vän Cilla.
Hur man under inga omständigheter (alternativt verkligen borde, beror på humör) tar kontakt med en kändis:

cilla (viskandes för högt): - Där är Skarsgård. Ser du?! (Jag föreställer mig att Cilla även pekar och hest-viskande skriker här)

camilla: - Ja.

cilla: - Gå fram och prata med honom!

camilla: - Nej det vill jag inte.

cilla (10-årig mobbare): - JO!

camilla (lättmobbad): - Okej då.

Cilla berättar sin plan och camilla ramlar fram till kändisen och hans kompisgäng.

camilla: - Hej. Jag känner igen dig. Jag tror vi har setts förut.

alexander hollywoodstarfuckingawesomebloodygorgeous skarsgård: - Jasså?

camilla: - Japp. Vi träffades på Garbos i Sumpan (sunkhak i Sundbyberg, inget för en Hollywoodstar)

alexander hollywoodstarfuckingawesomebloodygorgeous skarsgård (trött på töntiga, överberusade raggningsförsök): - Nej det tror jag inte.

camilla: - Nähä. Jo, men jag tror att jag sett dig där i alla fall.

Nu komma Cilla fram till Camilla och övriga gänget. Sen står de där i 10 minuter utan att säga ett ord, innan de går hem. Så jobbar ett (två) proffs!

Det är klart att om man har så celebert besök åker de röda, fina sammetsgardinerna fram. Fancy!

Camilla framför utomhusgardinerna. Nöjd, såklart!

svengelskan upprör

i tidningen Kupé på ett illamåendeframkallande x2K-tåg gällande engelska låneord i det svenska språket:

"trafficking - ett exempel på ett onödigt inlån, enligt Språkrådet som förespråkar människohandel eller sexslavhandel."

Lite funderingar från min sida:

1. Av alla engelska inlåningsord är det just trafficking som Språkrådet reagerar på...??

2. Jag känner mig inte helt bekväm med att Språkrådet förespråkar människohandel. Det känns liksom lite....oetiskt och anti-mänskliga-rättigheter och såntdäringa.

3 (nu upprörd). Kanske borde Språkrådet uppröras mer över att vi ens behöver ha ett ord som "trafficking" än att det är inlånat, som alla andra ord i svenskan utom just ordet lagom (lagom - svenskans stolthet). But hey - that's just me!

notera den bestämda formen

när det blåser nordostlig vind så blir det alltid den jobbigaste motvind på Loorakan - raksträckan i Loo.

Just precis. Det finns bara en.

vinterkort

igår hade vi finbesök på Enebacken. Jakob var i byn, fikade och socialiserade.

Vi fastnade båda på bild. Jag på några fler än honom vilket inte är ovanligt alls. Här kommer ett litet urval:

röda vantar.


röd halsduk.

tema: wannabee





för somliga är det helt enkelt lite svårare än andra att lyckas på bild.


som sagt: lite svårare.


andra har det lättare...

nellie och scharlotte

eftersom jag själv är väldigt långt ifrån allt vad barnafödande och föräldraledighet heter så har jag några stand in-barn här i Loo som jag brukar låtsas är mina egna med jämna mellanrum. En av dessa sötnosar är Nellie. Hon är 4,5 år men vis och filosofisk som en 45-åring (alltså som en vis och filosofisk 45-åring).

Nellie kan snacka sig ur de flesta situationer och blir gärna dramatisk i sina uttryck. När jag träffade henne häromkvällen utbrast hon allvarligt:

nellie: - Vet du Scharlotte?! Jag trodde aaaldrig jag skulle få se dig igen.

Jag började givetvis omgående att fundera på vad som fått henne att tro detta. Hade hennes mamma pratat om mig på ett sådant sätt att Nellie kunnat anta att vi aldrig mer skulle ses (utan finkänsliga krusiduller: Hade Sandra snackat skit?!!)? Kanske hade Nellie drömt att jag sagt upp kontakten med henne? Eller hade Wille, 1,5 år, lurat i henne att jag gått och dött?!!

Jag kom fram till att det antagligen inte var något av ovanstående alternativ, utan att Nellie enbart tycker att jag varit lite opålitlig gällande min besöksfrekvens. En gång per månad är kanske inte tillräckligt? Min slutsats blev följaktligen att Nellie och jag ska börja veckopendla. Varje fredag sätter Sandra Nellie på tåget till Kockholm (Nelliska för Stockholm) där jag tar emot henne på stationen. Kanske kan hon ta tunnelbanan själv hem till mig...och då kan hon ju passa på att gå förbi Konsum också...och kanske Systemet...Hm...

Alltså hon är ju ändå 4,5 år. Det borde hon väl klara? Det gör dem väl vid den åldern? Jag tycker det låter rimligt.

Som sagt. Jag har inte tänkt skaffa barn på ett tag.


Man ska inte underskatta di små. Trots att jag spelar oberörd är Nellie ett steg före, beredd på att bli fotad. Alltid redo.


Söt som socker...


...och Nellie blev ju också fin. (Hö hö)


Trots tappert försök till ful min lyckas hon inte riktigt. Fortfarande bedårande, fast på sitt sätt.

det är ingen vanlig dag idag...

....för vi har varit hos min morbror och det är vi bara på julafton. Mängder mat har vi tryckt i oss. Verkligen för mycket. Nu har jag hamnat i en paltkoma och måste sova (otippat) i minst en timme innan jag orkar göra något mer. Vi spelade bland annat brädspelet Corona (stavning?).

Min kusin Helena hävdar att jag alltid fuskade i spel när vi var små. Det är mycket möjligt. Oavsett så vann jag i alla fall idag. Jag vill hävda att det inte är vägen dit som är det viktiga utan att man faktiskt vinner. Allt annat är ointressant, som att till exempel ha roligt under tiden. Tss! Barnsligt. Vinna eller försvinna. That's it.

Helena - kanske inte jättegladast å mina vägnar.


Pappa visade sig också vara en mästare i Corona, mamma var bra på att heja på och Jonas var bara riktigt kass. Skulle vi spelat i lag hade han fått vara bollkalle och torkat svetten på oss andra.

Det ska ju tydligen vara tradition att kolla på Kalle Anka kl 15 varje julafton. Boooring! I alla fall så trodde jag att denna tecknade potpurrin riktade sig till barn? Så här såg det ut i tv-rummet mellan kl 15-16 idag:

Ja, du ser rätt. Enbart 50+. Alldeles nöjda och glada ser dem dessutom ut att vara. Som om de faktiskt roas av segaste tjuren Ferdinand eller den irriterande hackspetten.

Jag kollade in i ett annat rum istället och såg att några satt och kollade på en intervju med en taliban på datorn. Vad i hela friden är det här? frågade jag såklart. "Det handlar om VÄRLDENS största pickup" får jag som ett mycket korthugget och bestämt "sluta-stör-oss"-svar. Lite uttråkad av tecknade barnprogram och pickup-dokumentärer gick jag därför och fotade mormor Daga. Ser ni vem hon är lik?

Just precis: hobbiten Bilbo. Lilla mormor.


GOD JUL! (jag hoppar den paint-målade tomteluvan. Hoppas det är okej men jag är helt enkelt inte riktigt så kräjsi just idag)

jag har en enveten...

...fluga som surrar, inar och bråkar mot mitt fönster/tak/vägg/andra-saker-som-flugor-åker-in-i-bara-för-att.

Jag försöker somna men istället stör jag ihjäl mig på flugan som härjar omkring härinne. Dessutom började precis en mus rafsa och krafsa i väggen bredvid min säng.

Kan djuren inte bara visa lite hyfs och sova?

Jag tänkte i alla fall sysselsätta mig tills jag blir så trött att jag sjunker ihop av utmattning. Därför kommer här lite bilder från ikväll med Elin och [abːæ].

"Nämen asså kom igen morsan. Jag är inte trött! Jag gäspar bara för att luften smakar så gott och jag precis höll andan jättelänge och behövde massa luft. Typ."


Det är svårt sånt här men är man tuff så är man. Det blir liksom inge bra om man försöker kompromissa med självklarheter.


Givetvis lekte vi kast-med-liten-[abːæ]....


...det är lite oklart vem som hade roligast dock.


[abːæ] säger hejdå och jag likaså. Jag har nickat till tre gånger de senaste fem minuterna vilket säger mig att tiden är inne.

Allt har sin tid.
En tid att blogga,
en tid att sova.

gårdagen i bilder

igår hade jag en extremt produktiv dag.

Den började med att jag vaknade av att telefonen ringde kl 12.30. Jag hade lätt kunna sova två timmar till. Alltså verkligen. Lätt.

Sedan sa jag hej till Rocky som stod bakom lås och bom...


...det tyckte han såklart inte om så jag räddade honom, slängde upp honom på höften och gick därifrån. Inget konstigare än så.

Efter denna hårda ansträngning hamnade jag vid pianot där "hellre än bra" sammanfattar min prestationen där mycket väl.


Efter att lite för länge ha förbisett det faktum att jag var själv hemma och därmed hade huvudansvar för uppvärmningen av huset, blev jag tvungen att tända i pannan.

Jag fick en flisa i fingret. Suck. Så amatörmässigt.

Rocky började gnälla om att jag var "vääääärldens tråkigaste matte" så jag blev tvungen att aktivera oss. Ganska omgående började han med "upptäcka-sin-egen-svans-om-och-om-och-om-och-om-igen"-leken vilket såklart var jättetacksamt från min sida. I den leken kan man nämligen bara vara ett djur.


Jag passade på att äta en macka, vilket påminner mig om att jag inte "hunnit" äta något än idag (här börjar den intressanta delen av min dag).

Jag har en väldigt produktiv dag även idag.

Han är en sån publikfriare den där Rocky. Flirtar med allt och alla. Ta det inte personligt.


Rocky tröttnade på att aldrig få tag svansen så vi satte oss vid datorn. Han somnade.


Rocky inspirerade till att även jag skulle ta mig en lur och efter denna, som ni säkert förstår, intensiva eftermiddag krävdes minst en timma för total återhämtning.


Sen tröttnade jag på damp-Rocky som när han vaknat sprang omkring och luftjuckade konstant, så jag åkte och träffade Sundell och snygg-Niclas istället. Vilken dag!


Jag var såklart helt utmattad efter gårdagen så idag blev jag tvungen att sova lika länge, göra precis ingenting och bete mig apatiskt mot människor i min omgivning.

Jag ska klia mig i hårbotten och stirra aggressivt åt höger en liten stund till sen ska jag repa mod, gå ut ur rummet och äta frukost. Jag har storslagna planer för dagen. Det kan bli något stort det här. Jag känner det på mig.

chocolate kiss

inte-så-pk-vän (apropå ingenting): - Ja, jag har hånglat med min första neger idag.

jag: - Hahahaha!!!

inte-så-pk-vän (förstår sitt uttalande): - Haha, eller så kanske man inte kan säga?

jag: - Hehehe...njae, det är väl tveksamt (skriver ner kommentaren för att kunna citera på bloggen).

inte-så-pk-vän (förstår konsekvensen av sitt uttalande): - Ånej! Nu kommer detta hamna på din blogg!!! Skriv åtminstone att jag sa svarthyad.

...mm, för det hade varit så mycket bättre.

det är ju jul nu...

...därför sitter jag vid min farmors köksbord och tittar ut på gården.


Farmor dricker alltid svart te till elvakaffet och nyponte klockan fyra. Jag tajmade det sistnämnda. Yahoo!

När teet var uppdrucket och kakorna uppätna (jag stod för ungefär 90 % av intaget) så smet farmor in i skafferiet där det är kallare än vad det är utomhus för tillfället. Ut kommer hon med en påse karameller. "Jag tänkte att du gillar väl sånt här va?". Jag är inte den som tackar nej. Det vet hon. Av erfarenhet. Ooops.

Farmor berättar alltid för fullt om gamla talesätt sagda av gamla människor. Hon drar dessutom även alltid hela släktträdet för att jag ska veta vem hon pratar om, vilket jag såklart aldrig gör. Trots hennes entusiasm inför att prata om saker som varit, stelnar även hon till när kameran kommer fram och börjar inte prata igen fören jag lagt den ifrån mig.

Man vill ju inte vara personen som alltid pratar eller blundar på kort liksom.

När farmor började närma sig åttio slank det ur henne att hon alltid drömt om att ha hål i öronen. Det tog min mamma fasta på. Några månader och två pistolskott senare satt hon sedan med sina guldringar som hon alltid drömt om. Modigt!


okej, detta visar jag bara för att jag gillar gamla, antika saker. Farmor visade mig mängder av gamla Biblar som hon, farfar, hennes föräldrar eller farfars far haft i söndagsskolan och kladdat i. Här är en psalmbok från år 1819.

"år 1794. Blef wår.
Doter Sara född hitt.
Till Werlden..."


På pianot har farmor radat upp åtta av tretton barnbarn. I alla år har jag varit outsidern som varit placerad till höger om pianot, på väggen. För några år sedan valde hon i alla fall att plocka ner den stora, burriga och täta hängväxten som befann sig precis framför min bild.

Det var ju...gentilt.