den här dörrmattan såg jag vid en busshållplats och jag funderar på om den har glömts där eller blivit ditplacerad med flit. Som någon typ av wake up call till oss med ett hem och en hall att lägga en dörrmatta i.
Oavsett fick den mig att tänka till och fundera på det jag gärna slipper fundera på. Det finns människor vars "dörrmatta" ligger vid en busshållplats, i en gångtunnel eller under en bro.
Jag blir frustrerad. Främst på mig själv. Varför gör jag inget? Varför ser jag inte? Varför går jag bara förbi? Jag skäms. Men man kommer ingenstans med dåligt samvete. Det är inte tanken som räknas. Jag vet, problemet är mer komplext än så. Fast är det verkligen så eller är det bara den lates undanflykt?
Jag vet ju att jag inte kommer göra mer nu än innan. Tyvärr. Därför går jag skamset, med huvudet sänkt och undviker deras blick när jag går förbi. Bekväm, lat och egoistisk.
Sån är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar