nellie och scharlotte

eftersom jag själv är väldigt långt ifrån allt vad barnafödande och föräldraledighet heter så har jag några stand in-barn här i Loo som jag brukar låtsas är mina egna med jämna mellanrum. En av dessa sötnosar är Nellie. Hon är 4,5 år men vis och filosofisk som en 45-åring (alltså som en vis och filosofisk 45-åring).

Nellie kan snacka sig ur de flesta situationer och blir gärna dramatisk i sina uttryck. När jag träffade henne häromkvällen utbrast hon allvarligt:

nellie: - Vet du Scharlotte?! Jag trodde aaaldrig jag skulle få se dig igen.

Jag började givetvis omgående att fundera på vad som fått henne att tro detta. Hade hennes mamma pratat om mig på ett sådant sätt att Nellie kunnat anta att vi aldrig mer skulle ses (utan finkänsliga krusiduller: Hade Sandra snackat skit?!!)? Kanske hade Nellie drömt att jag sagt upp kontakten med henne? Eller hade Wille, 1,5 år, lurat i henne att jag gått och dött?!!

Jag kom fram till att det antagligen inte var något av ovanstående alternativ, utan att Nellie enbart tycker att jag varit lite opålitlig gällande min besöksfrekvens. En gång per månad är kanske inte tillräckligt? Min slutsats blev följaktligen att Nellie och jag ska börja veckopendla. Varje fredag sätter Sandra Nellie på tåget till Kockholm (Nelliska för Stockholm) där jag tar emot henne på stationen. Kanske kan hon ta tunnelbanan själv hem till mig...och då kan hon ju passa på att gå förbi Konsum också...och kanske Systemet...Hm...

Alltså hon är ju ändå 4,5 år. Det borde hon väl klara? Det gör dem väl vid den åldern? Jag tycker det låter rimligt.

Som sagt. Jag har inte tänkt skaffa barn på ett tag.


Man ska inte underskatta di små. Trots att jag spelar oberörd är Nellie ett steg före, beredd på att bli fotad. Alltid redo.


Söt som socker...


...och Nellie blev ju också fin. (Hö hö)


Trots tappert försök till ful min lyckas hon inte riktigt. Fortfarande bedårande, fast på sitt sätt.