nu får det vara nog!

hej finaste läsare!

Nu är det dags för oss att gå vidare i vår vänskap. Vi byter helt enkelt plattform. Så istället för att hänga på blogger.com så uppgraderar vi oss till blogg.se.

Med andra ord, jag har bytt bloggportal.

Följ med mig till http://aldrigcharlotte.blogg.se, så fortsätter vi vår relation där. Jag vet inte om det är bättre, men det är värt ett försök.

Kom igen! Var inte blyg, det här blir skoj. Vi blir några stycken!

to be continued

jag har funderat ett tag. Ganska länge egentligen, men i det tysta. Inte så att jag mått dåligt över det, men ändå. Det börjar kännas som att det är dags nu. Tiden är mogen, kanske jag med.

Jag måste förändra mig.

Det här funkar inte.

look-a-like

nu är det över. Min vän Kitty the Rocker har lämnat storstaden för livet på landet och jag har gjort henne sällskap om än för bara några dagar. Vi (som i Kitty, Slemelie, Cristian och jag), roadtrippade ner till åkrarna och skogen idag och nu är jag alldeles slö efter SEX timmar i en bil.

Kitty bjöd inte på något spektakulärt resesällskap de första 2 timmarna så det var tur att jag hade Cristian och....


...Slemmet som stödperson åt överaktiv-och-sover-inte-trots-att-hon-behöver-Charlotte.

Kittys sista kväll i stan avslutades på ett mycket värdigt sätt med inslag av middag, look-a-likes, nostalgimusik, fönsterhäng och paraplydans bara för att nämna några exempel.

Man kan sitta i mitt fönster numera utan att frysa, OM man virar in sig i en filt och anser att en kroppstemperatur på 30 grader är fullt acceptabelt och nästan lite svettigt (personen på bilden har som vanligt inget med texten att göra).

Det fanns så många höjdpunkter med gårdagskvällen och här kommer i alla fall en av dem:

En man, som presenterar sig som XX, slår sig ner vid vårat bord. Aningens överförfriskad, aningens ovetandes om den radie på "den personliga sfären" vi andra kommit överens om. Någon utbrister att XX är mycket lik Michael Nyqvist och får med sig de andra vid bordet. Jag vill istället hävda att det är Anders Ekborg XX är lik men får inget gehör. Mest på grund av att ingen vet vem han är. Efter lite snabbt mobilgooglande får jag fram en bild som jag visar upp.

Mina vänner ryggar tillbaka.

Ett susande "wow" går genom sällskapet.

Jag hade fått min bekräftelse.

bildkälla
Vad tycker du? Hiss eller diss?

deadline

förra veckan var jag och Sofie (vän och klasskompis) på Polishögskolan och gjorde våra observationer inför vår c-uppsats (somnade du nu? Sorry. Tråkig men nödvändig info). Av en slump träffades vi på tunnelbanan på torsdagen och följande dialog ägde rum:

sofie: - Har du renskrivit dina anteckningar?

jag (tyst, avvaktande med ett nervöst leende på läpparna): .....

sofie (märker att jag inte tänker svara på hennes fråga och blir dessutom nervös av mitt psycholeende): - Jag har inte gjort det i alla fall.

jag (andas ut): - Åh vilken tur! Jag var helt övertygad om att du skulle ha gjort det. Hade du sagt att du renskrivit så hade jag ljugit för dig och sagt att jag också hade gjort det (okej, det där sista skulle jag ha hållit tyst om).

sofie: - Haha, vad dum du är. Jag har varit alldeles stressad över att jag inte renskrivit eftersom jag vet att du förväntar dig det av mig.

charlotte: - Faktiskt. Men du förväntar dig inte det av mig va?

sofie: - Nej.

I fredags fick jag sedermera ett stycke mail från Sofie där hon tydligt klargjorde för mig att det var av högsta vikt att vi båda hade renskrivit våra kladdiga anteckningar inför vår lilla pluggdejt idag.

Vem hade gjort klart detta? Moi!
Vem hade inte gjort klart detta? Just precis, Sofie.

Ville bara ha det sagt.

Zoff

självdistans, någon? inte?

i och för sig så har jag bara varit i Linköping en endaste gång, men det kan väl omöjligen ligga någon sanning i följande uttalande:

Varför har ingen sagt något tidigare i såna fall?

Här sitter svennen och åker till Thailand på jul när allt vi behöver göra är att ta tåget till Linköping och insupa den östgötska atmosfären. Fantastiskt.

buy buy kitty

min och Slemmets ettårsdag avslutades med en avskedsfest för Kitty senare på kvällen. Till skillnad från Slemmet så har Kitty och jag känt varandra sen kyrkans barntimmar. Vi har varit både de bästa vänner och värsta fiender men numera kör vi på det förstnämnda. Kitty har bott här i Stockholm i 3 månader och praktiserat som inköpare på ett tufft modeföretag, men nu är Stockholmseran slut vilket givetvis suger stenhårt.

Istället för att sitta hemma och sura slog vi klackarna i taket och här kommer lite bilder från kvällen:

Marie, me and myself. Ska det röda skenet benämnas vid porr-rött eller inuti-moderkaka-rött?


Det spelar ingen roll om randigt är det "nya svarta" eller ej: den här mannen gick all in med dubbel uppsättning stickat randig tröja. En på överkroppen och en, lite snitsigt, knuten runt midjan. Vågat!


Kittys fina vän Kajsa var med igår. Kajsa ger ett sådant behagligt intryck...


...ibland.


Ibland måste man dela med sig och ta hänsyn till andra människors tillkortakommanden. Som hårlängd förslagsvis.


Slemelie och Marie är systrar. Min gissning är att en av dem kommer att vara lite mer nöjd än den andra med den här bilden.


"Slå klackarna i taket" var såklart inget jag sysslade med. Kitty ville ta kort på gipset och drog sedan skämt om hur jag "fått en fot in" och att jag borde ta handikapphissen ner för trapporna. Jag har stått ut med fotrelaterade gliringar i 5 veckor men nu är det bara en dryg vecka tills gipset ska väck.

Så passa på ni skadeglada människor. Klockan tickar. Ha!


Den här bilden känns ärlig och härlig. Vi var långt ifrån de enda som avslutade kvällen på McDonalds. Det måste ju ändå tala för att det är ett rätt vinnande koncept, aight?



Lilla Kitty. Jag saknar dig redan.

ett år

idag har slemelie och jag firat ett år som bästisar. För ett år sedan hade vi vår första lär-känna-varandra-på-riktigt-genom-att-prata-om-relationer-och-andra-onödigheter-i-timmar-date på en uteservering. Sen dess har vi varit oskiljaktiga.

Då såg det ut så här:


Idag firades vårat jubileum med pizza på stans godaste pizzeria med tillhörande matkoma.


pizzaslicing - ett precisionsjobb.


Dagen till ära körde jag på judepolisonger eftersom mitt hår uppenbarligen fått ett akut behov av att fira sabbat.

Nu har vi precis sett filmen Darling och ångesten hänger tung i hela lägenheten. Har du inte sett den så kan jag rekommendera den. Det är en film om ensamhet och en typisk Charlottefilm som egentligen inte handlar om någonting men som ändå känns. Fantastiskt fin men nu värker det i hela kroppen och jag ska ringa min pappa.

Ta hand om dig.

vårfrudagen

våffeldagen till ära stod VD'n på mitt jobb och stekte i köket för allmän beskådan.

Det här är min kollega Emmys våffla:


Det här är min våffla:

Jag står som ansvarig dekoratör för båda. Tydligen måste jag börja behandla mig själv med lite mer kärlek och respekt.

effektivt sätt att skaffa tinnitus på om detta nu saknas dig

idag har jag egentligen inget att säga er vänner. Jag är precis hemkommen och sjukt trött efter några timmar på skjutbanan som observatör. Vid ett tillfälle sysselsatte jag mig med den inte så produktiva aktiviteten dagdrömmeri och glömde ta på mig hörselskydden.

Det låter en del när 8 pistoler avfyras samtidigt. Så ni vet.

Det visade sig dock vara ett mycket effektivt sätt att få mig tillbaka till verkligheten om inte annat.

Nu har jag en veckas disk som behöver diskas och anteckningar som behöver renskrivas. Jag kommer inte göra något av det, men jag har ju i alla fall ägnat det en tanke. Det känns ju...fint.


Var snälla mot varandra nu!

dagens outfit

under eftermiddagen och kvällen hängde jag på Polishögskolan idag. Där träffade jag bland annat Erik och han visade mig caféet där "Hästen" jobbar och där de säljer färskpressad juice som inte är färskpressad. Vi promenerade till skjutbanan och Erik kom på den briljanta idéen att ta en genväg dit.

En isig, brant backe. Precis vad jag föredrar. Efter att ha beklagat mig några meter knuffade han ut mig i leran till höger och sa att jag kunde gå där istället.

Tack.

Jaja, nänä. Här står jag och för anteckningar som vilken dag som helst i veckan. Men vad har jag på mig?!


Tada! En skyddsväst. Sofie sa att lyckan var total i mina ögon när de gav oss västarna. Det var ungefär så nära jag kom en Sig Sauer idag. Men hey - bättre än inget!

dagen då charlotte blev ägd

även om jag ofta är en cyniker och kan vara misstänksam ända in i benmärgen kan jag vara så sjukt naiv och lättlurad ibland. Idag blev jag totalt ägd av min käre vän Christoffer. Allt började med en bild på Facebook tagen av Christoffer och en försynt fråga från en tjej med noll koll. Jag skäms över mig själv, men får helt enkelt bjuda på den här.

Beware of ett fetlångt inlägg.


Bildtext: Cologna och Teichman!

Charlotte: Sprang de bara eller vart är snön?!

Christoffer: Det anordnades en bonustävling där de som inte kvalificerade sig till slutspelet fick tävla i att handla 14 basvaror på Coop och sen stavgå alternativt bära på ett par skidor på tid.

Charlotte: aha! Det är därför de irrar omkring med matkassar. Vem vann? (red. anm: hur kan jag bara köpa detta rakt av? Jag blir ofantligt irriterad på mig själv)

Christoffer: Huvudtävlingen vanns av nån dopad ryss och bära matkassetävlingen briljerade svensken Theodor Pettersson hem i överlägsen stil.

20 minuter senare. Efter lite eftertanke från min sida, dock inte tillräcklig visar det sig.

Charlotte: Vilken förnedrande tävling egentligen. Imponerande att de ställer upp. De blir lite av ett hovnarr eftersom det var vid slottet de höll till va?

Christoffer: De skulle varit hovnarrar om tävlingen existerat. Självklart är allt bara bluff och båg regisserat av min hjärna :)

Charlotte: hahaha. Fantastiskt roligt. Berätta nu hur det egentligen gick till.

Christoffer: Efter loppet så fick de matkassen med sponsorgrejer i och fick gå runt hovläktaren och bak igen, vi stod bakom mål och de gick förbi där vi stod.

Charlotte: hahaha. Otroligt roligt. Jag fattar inte hur jag köpte det så där rakt av. Jag trodde väl kanske aldrig att du VAR EN SÅN SOM LJÖÖÖÖG!!! Hmpfh! (red. anm: attack är bästa försvar)

Christoffer: Jag blev osäker på om du bara spelade ovetande, men gott att kunna lura även den främste av hjärnor! ;)

Charlotte: hehe, nädå. Jag är lika korkad, naiv och lättlurad som jag framstår. Well played mister. Nu måste jag dock förhålla mig till dig på ett annat sätt. Du är inte längre en man att lita på!

Christoffer: Jag ska göra mitt bästa för att inte lura iväg dig på tankeeskapader likt dessa i fortsättningen (red. anm: det är bara Christoffer som skulle uttrycka sig så där gubbigt)

Slut på diskussion men inte på mitt intellektuella förfall. Parallellt med diskussionen kring ovan bild pågår även en annan diskussion kring bilden nedan. Det är som om jag inte får nog av förnedring.

Bildtext: Jönsson!

Charlotte: Men Jönsson ser ju ut att springa!! Fusk?

Christoffer: Han blev sedermera diskad av den polska domaren i bildens högerkant!

Charlotte: Haha. Inte mer än rätt. Vad gjorde de av alla inhandlade varor? (red. anm. GAD! Jag vill bara be mig själv gå om grundskolan och tänka många, långa minuter innan jag uttalar mig)

Christoffer: Det blev mejerivaror-fest med hans majestät konungen som självklar mittpunkt efter att tävlingarna var avgjorda. De skidåkare som hade hoppats på att få äta med Madeleine blev besvikna. Hon är laktosintolerant!

Charlotte: Hahaha, men kungen drack mjölk som en annan nyfödd eller?

Christoffer: Kungen älskar mjölk. Han sågs också dräpa i sig Bregott på ett mycket obehagligt sätt (han smälte det i den konungsliga guldmicron för att sedan dricka det) med diarrémage som följd.

Charlotte: What? Det där kan inte vara sant, samtidigt som det låter för sjukt för att du skulle hitta på det...(red. anm: den här kommentaren avslöjar kanske mer än någon annan min godtrogenhet kring Chrilles uttalanden)

Christoffer: Kungen är faktiskt känd för att ha extravaganta mejeri-vanor. 1999 åkte han och Silvia på statsbesök till Indien. I Indien dricker man som bekant inte mjölk och kungen blev mycket besviken. Då lät han specialchartra ett flygplan från Sverige med 10(!) liter lättmjölk av märket Arla som skulle räcka för den vecka han befann sig där.

Charlotte: och dit går våra skattepengar. Blev det inte ramaskri efter detta? (red. anm: IDIOT!)

Christoffer: Jo, men svenska folket glömmer fort! Om det inte rör sig om en Toblerone dvs. ;)

Charlotte: men Toblerone! Don't even go there. Det är något heeelt annat.

Christoffer: Jag menar det. Ryser av det vedervärdiga i hennes brott mot det svenska folket!

Charlotte: Hade det varit år 1520 så hade hennes huvud rullat på sthlms gator. Var så säker.

Christoffer: Yes! Kungen hade själv utfört halshuggningen.

Charlotte: Här har jag ju iaf kommit till insikt gällande mejerivarorna. Men den där Indiengrejen, är den sann? (red. anm: nu har jag alltså fått reda på att den andra konversationen grundade sig i svarta, mörka, elaka lögner)

Christoffer: Måste göra dig besviken, den saknar helt verklighetsbakgrund :/

Charlotte: Trist. Det hade varit så fantastiskt roligt. Har du rökt på eller vart kommer alla de här sjuka idéerna ifrån?

Christoffer: Min hjärna triggar sig själv till imaginär stordåd lite då och då. Var längesen sist.

Charlotte: Glad I could help ;)

Christoffer: Det var roligt så länge det varade! ;)

Slutsats: Jag har haft lite för högt förtroende för Chrille och följaktligen måste jag vara mer på min vakt gentemot honom i fortsättningen. Tyvärr kan jag nog inte skylla allt detta på honom. Jag kan nog egentligen inte skylla något av detta på honom. Det går liksom inte att försvara. Tyvärr.

foto: Daniel Karlsson

ett tecken på dålig dygnsrytm är...

...när klockan blinkar 22:06 och man känner sig trött som aldrig förr, men första tanken är att ta en powernap på soffan och inte att göra sig i ordning för en god natts sömn.


...jepp. Time for bed.

seriedepression

jag har haft den här känslan förut i kroppen.

Det var för tre år sedan.

Jag hade feber och plöjde de 10 säsongerna av Vänner på 3 veckor. Mitt i allt blev jag tvungen att ta ett break eftersom jag blev alldeles nedstämd och kände en enorm irritation, nästintill hat, mot karaktärerna i serien. Vänner är ju liksom en komediserie, men jag blev mest bara upprörd.

Känslan är i alla fall densamma efter idag. Jag måste vila lite från Twin Peaks nu. Hjärnan är helt överbelastad efter 10 timmars galenskap men antagligen beror min irritation mer på att jag hostat lungorna ut och in de senaste dagarna.

Jag har dock lite svårt att tro att James alldeles för täta och raka frisyr, dinosaurieblick och för tydliga käkben inte har någonting med saken att göra.

bildkälla
Ni ser ju själva. Klart man blir lack.

diane, if you ever get up this way that cherry pie is worth a stop

kanske att du sitter hemma och funderar över vad jag gjorde lördagen den 20 mars 2010 när solen sken som starkast och fåglarna kvittrade som ivrigast. Du kan sluta fundera nu, för här kommer svaret:

Jag fastnade...

...i tv-serien Twin Peaks.


bildkälla

Jag har spenderat nästan 7,5 timme åt den serien bara idag, vilket också är den enda tid jag någonsin ägnat den. På allvar frågar jag mig om detta är ett socialt accepterat beteende och kommer såklart fram till ett svar som är till min fördel. Imorgon tar jag mig därför an säsong två men istället för dagens åtta avsnitt så har jag 22 avsnitt att se fram emot. It's gonna be a looong night.

Det kan komma att bli lite tajt rent tidsmässigt måste jag erkänna men laddar jag bara upp med tillräcklig mängd donuts, kaffe och glasögon så orkar jag nog lite längre.

bildkälla

dito! eller...nej

jag chattade precis med fina Jonas. Har är helt sinnessjuk när det kommer till roliga, kreativa formuleringar. Jag ville på något sätt visa min uppskattning för hans vältalighet och skriver därför följande:

charlotte: ingen är så bra på du på att formulera sig.

jonas: Haha, ja inte du i alla fall.

DO'H!

Jonas och jag. Han ser ut att äga mig och jag ser ägd ut. Som en förtryckt flickvän han pucklar på när vi kommer hem. Det gör han inte, såklart.

smärtsamt för någon, skrattfest för en annan

Sundell och jag hade en fin kväll igår. En sådan kväll som inte har några förväntningar på sig men sedan blir en av de bästa. Jag höll på att förstöra allt genom att somna på soffan vid åttatiden. Men van eftermiddag/kväll/lite-när-som-helst-på-dygnet-sovare som jag är, vet jag givetvis när det är dags att vakna.

Avslutningen på kvällen var något utöver det vanliga. Sundell och jag hade precis klättrat upp till min loftsäng för att sova. Jag babblade i vanlig ordning och hon försökte sova. Helt plötsligt får hon ett kraftigt behov av att kasta vatten och går ner för trappan. I samma veva som hon gör detta dånar följande läten i lägenheten:

KABOOOMSPLATTSCVOHGBAMDUNK....
.....AAAAAAAAAAAAAJ!

Sundell har halkat på översta trappsteget och sedan helt handlöst rasat ner för trappan. På något sätt lyckas hon också i fallet tända lampan som står i närheten och det om något är ytterst skillat gjort. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckades. Jag skrattade så jag grät, Sundell av smärta.

I morse när det sedan var min tur att ta mig ner för trappan hittade jag stora blodpölar i hallen. Hon hade spräckt överläppen i fallet och har nu även en blå nyans på hela vänstersidan av kroppen.

Hon är på arbetsintervju nu. Får hoppas att de inte ber henne spotta ut snusen.

här ser man egentligen inget äckligt, utan denna bild visas enbart på grund av dess osmickrande karaktär.


skrubbsår

gästbloggare Sundell

ikväll testar vi våra vingar här på bloggen, leker storbloggerska och tillåter därför en av de närmsta gästblogga med direktiven "skriv om vår vänskap och var gärna dryg och jävlig" /Charlotte (the) G(reat one)

Det började som en dröm. Någonstans i en by dit ingen hittar. I en by där kossorna har det bra. I en by där inga poliser finns. I den laglösa miljön träffade jag Charlotte. Som senare skulle bli ’Charlotte G’ (och jag Charlotte S), ’Dockan’ eller ’Gusten’. För Charlotte ser ju faktiskt lite ut som en docka även om hon inte beter sig särskilt docklikt. Särskilt inte i dessa tider då den klumpiga kroppen (ja, jag får vara extremt jävlig, dryg och oputsad) segar sig fram på Stockholms gator och denna syn får mig att tänka ..”att hon kanske hade passat bättre i rullstol”.

Och nu ligger hon här bredvid mig i soffan, smått sovandes. Hon kanske tänker på livet eller på den där gången då vi var små och jag inte fick sova i hennes husvagn. Eller på den där fotbollsmatchen som spelades när vi var 11 år och när hon klämde handen i bildörren – då jag personligen tyckte att hon var mesig. Men hon är inte sådan längre, hon har blivit det som innefattar ’rejäl’ på ren västgötska. Hon har till och med så mycket pondus så att hon kan avfärda erbjudandet om veckoprenumerationer av SvD, i och med att hon bara vill ha helgtidningarna, ÄVEN OM DET BARA KOSTAR 5 RIKSDALER EXTRA FÖR HELA VECKAN. Sådant kan inte jag. Så nu ser jag kanske upp till henne lite grann.

Klockan är kväll och jag försöker desperat att spara den sista fetaostfyllda oliven. Det går inte särkilt bra och jag sveper ett glas rött. Jag är Sundell (med den exponerade röven), The one and the Only. I am an Economist and hence – I know how everything works. Därför är det ju ganska bra att hon som egentligen brukar skriva här är kompis med just mig!

För att jag är så bra, för att alla älskar mig!

sjuka barndomsdrömmar

jag vet att jag igår framställdes som en överoptimistisk, käck och lite äcklig människa som lever efter devisen "inget ont som inte för något gott med sig!", men idag blev jag uppriktigt trött på konsekvensen av brutna ben och fula kryckor.

Alla ni fina människor som lägger huvudet på sne', ger mig ledsna blickar och säger "stackare" innan ni säger hej: det är inte alls synd om mig. Det är ju coolt att vara gipsad. Har ni missat det?!

Som liten Charlotte så ville jag hoppa på kryckor, sitta i rullstol, ha tandställning, glasögon och röka. Jag fick inte ha eller göra något av detta vilket ledde till ett klart missnöje från min sida och i slutändan ett iscensättande istället. Lite sent att kryckorna gör entré först nu kanske, 15 år senare, men jag kan liksom inte riktigt släppa tanken på att jag ändå gillar det. Som något man borde ha gjort typ.

Så inget mer ÅNEEEEEEJ! VAD HAR DU GJORT?!! STAAACKARS DIG!

Deal?

random-bild-som-inte-har-något-med-ovanstående-text-att-göra-bildtext: Charlotte på vår sushidejt idag.

trasigt ben vs. helt ben 1 - 0

det finns så många fördelar med att bryta benet.

Yeah, you heard me!

Läs och lär.

1. i mitt trapphus har vi en fin gammal hiss med snygg träpanel och järngaller. Jag bor på plan ett och nu är första gången jag kan försvara mitt hissåkande.

2. tunnelbanan har väntat på mig ett otal gånger. Eller två, för att vara exakt...

3. alla pratar med mig på tunnelbanan och andra allmänna utrymmen. Och då inte enbart alkoholiserade människor eller äldre män.

4. nu är jag en i gänget av de här...

...vilket innebär att jag med gott samvete högaktningsfullt kan välja att ignorera äldre människor, kvinnor och barn.

5. vänner kommer och hälsar på mig med motiveringen att de ska hjälpa mig laga mat. Fine by me! säger jag och haltar lite extra när folk ser på.

Jag skulle kanske inte vilja påstå att fördelarna väger upp faktumet att man är invalid och det finns garanterat uppenbara brister i min argumentation men var nu inte så bittra. Jag bli snart hel igen.

alla hade en vän med en bil

telefonsamtal för tidigt för en söndag:

slemelie: - Hej! Sover du?

jag (kort överläggande: ljuga eller tala sanning? Klockan är 8.30 en söndag...vad tror hon? Färdig med överläggande): - Ja.

slemelie: - Okej. Jag och Cristian har bil idag och tänkte roadtrippa. Ska du med?

jag (kort överläggande igen: vad har jag på agendan idag? Tvättid...tough choice) : - Ja!


Första stoppet: Sigtuna.

Entusiasterna. Det var här vi upptäckte att vi haft lite för höga tankar om solen och den kommande våren. Ja, det är precis lika kallt ute som det ser ut att vara.

Nästa stopp: egentligen inget. Vi hade lärt oss att solen fejkade så vi höll oss inne i bilen och letade ny bostad i Djursholm och på Stora Essingen istället.

kis(s)paus (jag borde få ett pris för den där)


Här är Cristian. Har jag sagt att jag är en väldigt duktig fotograf?


Alla njöt kanske inte riktigt lika mycket som vi över att ha en bil.


Här har jag lite svårt att motivera för mig själv varför jag drog på mig sommarklänningen för att sedan ändå bara gömma den bakom stickade koftor och varma jackor. Men det var en fin tanke. Korkad men fin.

vaktmästarn

jag har, believe it or not, faktiskt fått en förfrågan över hur det gick för mig med mina storslagna planer som jag hade för gårdagen. Sitter du ner, andas djupt och har ett glas vatten inom en armlängds avstånd?

Igår fick jag nämligen gjort ALLA beting jag haft på min to do-lista det senaste 1,5 året.

Jag har:

- bytt lampor i hallen och i badrummet. Den sistnämnda har varit fullkomligt opålitlig och slocknat lite när den känt för det. Det blir lite halvjobbigt när man är i duschen med tvål i ögonen och POFF....totalt mörker.

- städat bort julpyntet.


- lagat persiennerna. Det visade sig att man behövde en nål, en kniv, en hårnål, en tändare, en pincett och en stor dos av tålamod innan det var klart. Nu kan man i alla fall se ut genom alla fönstren i min lya. Eller typ. Tydligen måste man tvätta fönstren oftare än aldrig för att de ska fylla någon funktion överhuvudtaget. Det får jag ta tag i när mina föräldrar kommer hit nästa gång...

beviset

Spontant känns det inte som om jag var speciellt strategisk i mina val av aktiviteter igår eftersom alla krävde mig själv balanserande högst upp på en stege. När jag var klar med mina alltiallo-sysslor var jag därför alldeles utmattad...


...men framförallt väldigt nöjd och egenkär.

Yeah...like, totally. Yeah...awesome.