socialt experiment

tja! (tydligen)

jag har ett test till dig som läsare som är väldigt roligt. Det är av högsta vikt att du gör precis som jag skriver och inte tjuvkikar på nästa steg. Jag förstår att du blir nyfiken men du ska alltså inte tjuvkika. Jag repeterar: INTE tjuvkika. Gör du det förstörs hela experimentet och du räknas då som bortfall i denna annars så kvantitativa undersökning. Var inte rädd. Följ stegen och instruktionerna nedan så ska du se att allt blir bra. Jag nås på mobilen eller mailen om du har några frågor. Lycka till!

_______________________________________________

1. Börja med att kolla på följande musikvideo. De flesta av er har hört låten förut men lyssna ändå i 1-2 min så melodin sätter sig, så att om du spontant skulle börja nynna på en låt skulle det vara just denna.



bra jobbat! Låt oss hasta vidare till steg 2.












2. Här kommer musikvideo nr 2 som du nu ska kolla på. Låt dig inte skrämmas av de falska tonerna i början, det blir bättre efter ett tag. Här är det av största vikt att du kollar på hela klippet.



Såg du hela klippet?
- om NEJ; gå tillbaka till steg 2.
- om JA; gå vidare till steg 3.















3. Nu lyssnar vi på första musikvideon igen, denna gång kan du avsluta närhelst du behagar...




















...jag har förstört låten för dig, eller hur? Du kan inte få bort Johans hormonstinna stämma när du hör en annars så grym Chris Martin ta ton. Du har nu fått en negativ betingning på låten, så det blir till att lära om. Kul att du deltog och lycka till....här lämnar jag dig åt ditt öde (eller nått).

emma hjärta anton

innan jag åkte svettig buss till Jönköping i fredags hann jag med en snabbfika med Emma och Anton som var i stan. Det händer inte så ofta så detta skulle givetvis firas. Firandet bestod av något så lyxigt som 7eleven-kaffe, muffins och glass på trappen i 30 graders värme. Är det fest så är det!



Som alltid vid festligheter ska detta helst dokumenteras, gärna med ett foto innehållande raka ryggar, stela leenden och händerna i knät. Emma och jag valde att gå all in i härlig påtvingad syskonkärleksanda och fick en finfin bild (inte lika hemsk som fru Vrethammar men hon är ju expert).



Anton blev nog lite avundsjuk på mig för att han hamnade utanför gemenskapen i och med denna bild. Från ingenstans kom nämligen följande kommentar:

anton: charlotte, är du aldrig rädd för att bli halshuggen när du är på tunnelbanan?
jag: ehh, näääee....eller?....borde jag vara det?

Vad vet han som inte jag vet?!
_________________________________________________
Bonusbilder: med risk för att bli lite för intern så måste jag ändå delge följande bilder. Alla som har en Mac har ju någon gång råkat ut för photo booth så för er är detta vardagsmat. Men Emma är en av de roligaste personerna jag vet och jag fullkomligt älskar henne på följande bilder, så tar därför en chansning och hoppas även att ni gör det.

dagens göteborgare

elisa beklagade sig över att hennes sambo har fem gitarrer hemma i lägenheten och en himla massa fler instrument.

elisa: du vet, ibland önskar jag att jag var en gitarr så mycket uppmärksamhet som de får.
jag: jo, men har du tänkt på att du då skulle behöva dela honom med fyra andra?

...även om det kan vara THE tråkigaste skämtet ever (och dessvärre så typiskt min humor) så är det ju faktiskt sant. Så nu vill hon inte vara en gitarr längre.


elisa med vad som ser ut att vara en normalstor bulle. Men skenet kan bedra, bullen är ursprungligen lika stor som tallriken. Galet.

platt fall

som en reaktion på mitt inlägg om underhållande slapstick-läten har min lilla kusin David skickat mig en länk och en förfrågan om att lägga upp denna. David poängterade att han gärna ville bli omnämnd om jag tog med denna härliga film i bloggen, som en typ av tipspeng. Men hur ger man någon cred på bästa sätt i en blogg? Jo, genom en ofördelaktig bild och pinsam historia. Några fula bilder finns inte på David men historier finns det däremot gott om.


David kan ha varit det mest queera barn jag känt. Han utmanade alla könsroller genom att alltid leka med barbies, smycken och springa omkring i farmors klackskor. Han har alltid varit mitt största fan, och kommer antagligen också ha varit mitt enda här i livet. Någon gång på nittiotalet var vi på släktkalas hos familjen i Molla (Davids familj). Alla kusiner var utomhus och lekte kurragömma. David, som i sedvanlig ordning alltid sprang efter mig, kom på att vi kunde gömma oss i baksätet på en bil under en filt. Sagt och gjort. När vi ligger där under filten och fnissar säger min fem år yngre kusin följande till mig:

David 8-9 år (skrattandes med sin pipiga stämma): Hallå Charlotte...tänk om de hittar oss här under filten och tror att vi har knullat?

Ja, stämningen dog lite kan jag lugnt säga. Självklart skällde jag ut David efter noter. Inte för att det inte var roligt sagt men det är ju så fruktansvärt i n t e o k e j att säga en sådan sak till sin kusin. Han har inte gjort det igen, tack och lov.

Så, här kommer den önskade länken:

jag tycker lite synd om henne, det måste göra så sjukt ont. Hon verkar ju ha vett att inse att hon inte ska göra det igen i alla fall. Learning by doing.

greetings from jkpg

just nu är jag i Sveriges Jerusalem och Mecka (ekumeniskt och bra), själva spännet i bibelbältet, staden som alltid blåser: könjöping. Här skaffar man inte första barnet när man är 30 utan det är då man först blir av med oskulden (det ena utesluter förvisso inte det andra). Här har jag faktiskt bott i 6 månader. Det kommer inte ske igen. Men Charlidoudle är här och då vill jag också vara det såklart.

Hångel och smek,
skratt och lek

/Charlotte

work out

förutom att vi jobbat arslet av oss på jobbet idag, har vi även skrattat detsamma av oss (kan man säga så?). Oavsett, jag älskar den där sparka-igång-moppen-koreografin som han/hon/den/det gör med högerbenet med jämna mellanrum. Så fint.

konsten att dissa en kompis utan att lyckas

elin har verkligen tagit fasta på det faktum att jag har samma mobiloperatör som hon numera. Idag ringde hon 5 ggr inom loppet av 30 minuter. Det blir sådär härligt intensivt på något sätt.

elin: Hej! Vad görru?
jag: Bloggar. Durå?
elin: Amenåh! Skaffa dig ett liv haha! Jag är och shoppar. Jag har hittat en jättefin blajblajblablabjal (här tappar jag helt min koncentration och börjar pyssla med annat)... och nu ska jag in i provrummet.
jag: mmm...gör du det.
elin: Du, jag måste lägga på då. Jag ringer dig igen om en stund.
(klick)

Detta samtal återkom sedan ytterligare 3 gånger fast utspelade sig då i 3 andra butiker och handlade om 3000 andra plagg. Till slut kom ändå the final call:

elin: Hej! Jag går in på Lindex nu. Åh, vad det finns fina sjalar här. Jag undrar vart jag kan...hm, nu ska vi se...(fortsätter mummla för sig själv).
jag: mmmm, men du, jag vill verkligen lägga på nu. Vi syns ju till helgen (bedjande).
elin: NEJ! Jag vill prata!! Du vänta lite, jag ska bara fråga en expedit (försvinner bort innan jag hinner protestera).
...
elin (lycklig): Åh! Du är kvar, du la inte på! Du vill egentligen prata med mig.
jag (butter): Nä, men det är så fruktansvärt otrevligt att klicka någon. Jag kunde inte med. Men jag vill inte prata med dig mer nu.
elin: Meh?!!
jag (sjukt nervös helt plötsligt): Hatar du mig nu? Bli inte arg. Men nu lägger jag på. Jag tycker om dig. Vi är väl vänner? Amennåååh, varför kan jag inte bara klicka dig?
elin (ondskefullt översittarskratt): HAHAHAHAHA!

Samtalet fortsatte en stund till men till slut gav hon med sig. Man orkar ju faktiskt inte prata i telefon hur länge som helst. Dels får man cancer men dessutom blir man ju alldeles svettig om örat. Det måste hon väl ändå förstå...eller?


- men V A R F Ö R lägger du ut just den här bilden? är du helt störd eller?
- lite kanske. flåt.

emelie montazami

jag tror att det är ytterst få som missat uppståndelsen kring den lite udda serien Svenska Hollywoodfruar... eller som den kanske borde kallas: White Trash Deluxe. Emelie är så sjukt bra på att imitera Maria Montazami. Ni vet hon som säger till sina vänner att de är tjocka, som älskar gula ostkrokar och har en härligt släpig stämma. Igår så tvingade jag Emelie att imitera henne trots att hon inte alls kände the flow, men jag tycker det är bra.

Du Emelie, det bor allt en liten gold digger i dig också.


...och du som sett programmet lite för många gånger: Nej, hennes man heter inte Kevin. Jag vet inte varifrån det kommer...

never lonely, always loney

jag har en ny man i mitt liv. Han brukar sjunga för mig när jag väntar på bussen, åker på bussen, går av bussen. När jag löser korsord, diskar (det händer ibland), städar (det händer mer sällan), promenerar eller bara väntar på något eller någon. Han sjunger även när jag ska somna eller när jag filosoferar i mitt fönster. Han är med hela tiden och får mig att må bra.

Loney, dear's musik hittar du här.

in a dream I swam to the other side
from all that wasn't fair and suddenly my heart was numb

I must have lost the track of where I come
I must have lost the goal
and summers turn so fast..

I must have slept for long, I didn't know where I have come

...och sova ska jag fortsätta med. Verkar onekligen vara dags för det...

peddot

för tillfället läser jag på Pedagogiska Institutionen på SU. Det finns faktiskt några bra anledningar till varför man väljer att plugga just där. Dels är det ju intressanta kurser men dessutom har jag bara föreläsningar alt. seminarium 2 gånger i veckan á 2 h. Men solen har ju sina fläckar, så även Peddan. Om det är något de misslyckas med så är det just att vara pedagogiska vilket blir lite ironiskt. Jag skulle vilja påstå att uttrycket "att leva som man lär" inte definierar denna institutionen på någon punkt, vilket kan komplicera saker. Följande kommentar fälldes av vår lärare inför en hemtenta där inte en enda av 50 studenter förstod tentafrågorna:

lärare (yrkestiteln är helt klart en definitionsfråga): Ja, jag har förstått att uppgiften kan vara lite svårt formulerad. Min fru läste den faktiskt igår och inte heller hon förstod riktigt, hehe (nervöst skratt som övergår i en obefogad självsäkerhet)...men jag tycker ändå att jag själv har en bra bild av vad detta handlar om så jag tror det även ska funka för er till slut.

...problem solved.


Tur att man har smarta kursare som Lina som fattar i alla fall.

p.s.y.c.h.o.

marie berättade idag att hon fastnat för serien Criminal Minds. Jag har inte sett ett enda avsnitt men tydligen ska den vara riktigt otäck och ångestframkallande. Hon pratade mycket, gärna och länge om serien och manusförfattarna verkar alla ha haft en högst traumatisk barndom. Jag tror att Marie hade sett lite för många avsnitt idag för sitt eget bästa, för precis när jag förklarat fördelarna med att klippa sig på en frisörskola kläcker hon följande kommentar:

marie (allvarligt): charlotte, om du hade varit ett psycho så skulle du kidnappa små barn och tvinga dem att pilla i ditt hår...för alltid!

OMG! Hur visste hon det? Nej, men seriöst. Jag måste verkligen jobba på min image om jag inte är mer skräckinjagande än så.


Marie i en stuga på Fårö. Inte lika skräckinjagande som söt.

mein Herz brennt

jag har varit på bio ikväll. Flickan. Det går kanske lite av en hype kring denna Acneproducerade film just nu men det är fullt förståeligt. Fantastiskt vackert foto och musik. Duktiga skådespelare (skönt med en svensk film där inte Helena Bergström eller Mikael Persbrandt är självklara huvudrollsinnehavare) och framför allt en väldigt naken och bräcklig historia. I början satt jag och pretto-överanalyserade allt som skedde, men efter ett tag så gav jag efter och hängde bara med i den ganska långsamma berättelsen. Jag gick därifrån med en förvirrad känsla av ångest och glädje. Den satte sig rakt i hjärtat och kommer nog bli kvar där ett tag.

Jag kan såklart inte göra annat än att rekommendera dig att se den. Var beredd på att göra en nostalgitripp tillbaka till 80-talet och tillbaka till barndomens värld och allt vad det innebär.

ajkia

idag har jag varit på Sveriges landsmärke nummer 1, IKEA. Ett besök på IKEA följer en tydligare ritual än vad självaste julafton gör. Det måste liksom bli rätt så att man riktigt känner att man varit där.

schema för ett lyckat besök:
1. ta en fika i första kafeterian. Kaffet är gratis om man har IKEA Family-kort (vilket jag tydligen har av någon märklig anledning). Detta måste givetvis utnyttjas till fullo!

2. åk högst upp och arbeta dig nedåt. Efter ca 20 min av kök i käcka lackfärger blir du uttråkad och det är dags för lunch: köttbullemeny för endast 16 riksdaler(!). Det är så pinsamt billigt att du skulle skämmas om du inte åt det när du var där. Oavsett om du precis slängt i dig ett julbord i storlek grande eller ej.


3. efter lunchen bär det av till plan 2 där du tröttnar efter 2 min och tar hissen till "heminredningsbutikerna" (rulltrappor är för vanliga människor). Här går du och pillar på lite kuddar, persienner, doftljus. Kanske skulle du köpa en traktörpanna med lock för 229 kr? eller en SY startbox i 7 delar? Den gula lånekassen blir tyngre och tyngre. Dags för fikapaus med mer kaffe...och kanske en kaka, eller två.

4. sedan går du direkt till kassan eftersom du ändå inte hämtar något på "tag själv-lagret". Vem vill liksom ha IKEA-möbler i sin bostad? Lite fattigare går du och köper billig choklad och olivolja i matbutiken. Sedan blir det en korv och mjukglass innan du åker hem.

Så här brukar det se ut för mig, men inte idag. Idag var jag var så sjukt effektiv och hann med både lunch och handla det jag skulle inom loppet av en timme. Jag känner mig alldeles tom och som om jag inte visat IKEA värdighet nog. Dessutom fick jag för mig att jag skulle lyssna på Michael Jackson under HELA tiden som jag var inne på IKEA och det fanns inga ursäkter för att stänga av. Jag klarade det men det blev ju jättekonstigt när jag lite för högt säger till restaurangbiträdet att jag VILLE HA DEN LILLA KÖTTBULLEMENYYYYN! Jag får åka tillbaka imorgon och "gör om, gör rätt".

autumn leaves

idag har jag träffat min allra goaste lilla piga. När hon inte är och hälsar på i Stockholm bor och pluggar hon i Göteborg. På sin fritid planerar hon sitt stundande bröllop...annars kom vi fram till att hon inte gör så mycket annat.

Alla har vi ju lite olika tecken på att hösten har kommit. T ex att det blir kyligare, att träden äntligen får lite färg, att uteserveringarna stänger eller att folk insjuknar. Nytt för denna hösten är tydligen något som kallas för svininfluensan (någon som hört talas om den?). Ida hade dock ett alldeles eget hösttecken som jag själv aldrig någonsin reflekterat över.

ida(från ingenstans, uppjagat): AAAH! challan, nu är hösten är här!!!
jag (skrämd): oj, hur vet du det?
ida(förklarande): jag har fått ett sår på handen.
jag:......

sedan visar hon en liten, liten röd prick på ovansidan av vänstra handen. Somliga har alltså turen att bara få sår en gång om året jämfört med oss andra dödliga som får det året om. Men jag gillar hösten, du är efterlängtad.

näsvis(ning) #2

jag fortsätter mitt smygfotande och hittade idag en näsa på stan som fångade mitt intresse.

Den här trevliga mannen satt cirka 1 m ifrån mig på ett café och pratade om sin hund med oss. Jag vill absolut inte påstå att näsan är ful. Den är bara lite krokig. Eller ja, väldigt krokig. Anmärkningsvärt krokig.

Der Untergang

inte ens jag blev så här upprörd när Michael dog.



ja, jag vet att det är lite old på de här klippen för några av er, men när vi ändå är på Der Untergang-temat (som förövrigt är en mycket, mycket bra film) så kommer här ytterligare två alternativa tolkningar av Hitlers vredesutbrott.

boneless

kanske klankade jag ner lite väl mycket på min mobilkamera i förra inlägget. Jag har faktiskt hittat EN bra finess med den: jag kan välja att inte ha något slutarljud på. Detta innebär att jag numera går omkring och smygfotar folk för fullt. Först ut var inte folk utan en hund som var helt gigantisk. Kanske syns inte detta på bilden men jag lovade som sagt inte att bilderna blir bra, bara att jag kan ta dem i det tysta.



Den här fina hunden låg som en utsplattad road kill på bussen en morgon, tog upp hela barnvagnsområdet till lattefarsornas förtret och gav mig de mest ledsna ögon någonsin. Direkt fick jag associationer till ett Family Guy-avsnitt där Peter inte har några ben i kroppen utan är en enda stor otymplig hög med hud och fett. Det är ett sjukt avsnitt, som i och för sig alla Family Guy-avsnitt är, och om du klickar här, här eller här har du möjlighet att se detta själv (rekommenderas).

K770i vs. W715 : 1-1

mariiie

ikväll var det fest. Min käraste Marie fyllde år och detta skulle givetvis firas. Jag hade med mig min nya fina mobil och skulle ge den en chans att visa vad den gick för kameramässigt. Resultatet: katastrof.

Det ser ut som jag spenderat kvällen med hela rollbesättningen från "the Ring" och så var det verkligen inte. Jag umgås enbart med snygga människor och att de har ett ansikte är lite av ett minimumkrav från min sida.

Först ut var Emelie (i mitten för den som inte ser detta) med att tappa ansiktet...


...tätt följd av Marie vars nuna inte alls kände för att fastna på bild.


Emelie igen...

När vi sedan går där i godan ro på väg mot Medis och nattamatt visar sig Marie sitta inne på värsta partytricket.

marie(exalterad och stolt): Hallå!!! Jag är så lång att jag kan gå med stången mellan benen.

Tagen ur sitt sammanhang blir den kommentaren väldigt konstig, men även i sitt sammanhang var den rätt märklig. Men låt gå, upp till bevis Mary. Och bevis fick vi, till och med i bildform...

Hade du förväntat dig en bild som tydligt förklarade händelseförloppet? Gör inte det. Mitt liv kommer tydligen vara som i en dimma i fortsättningen om min mobil får bestämma. Men det är okej. Dimma är vackert.

K770i vs. W715: 1-0

näsvis(ning)

det lustiga här är inte att man gett mamman och dottern oproportionerligt stora näsor. Nej, det märkliga är att man valt att inte göra något åt pappans.

the addict

det verkar onekligen ha gått en trend i att sticka hål på mina armar den senaste tiden. Inom loppet av 24 h lyckades jag ta tre blodprov och bli injicerad med kontrastmedel av totalt tre olika sjuksyrror. Det är tydligen en konst det där med att dränera folk på blod förstår jag eftersom att resultatet kan bli så olika (känsliga läsare varnas, inklusive mig själv). Låt oss börja med höger armveck:

Det här är en jättekonstig bild, jag vet. Det skulle ju kunna vara nästan vad som helst. Min poäng är i alla fall att armen är hel. Inga stickhål, inga konstigheter.

Låt oss då flytta fokus till vänster armveck:

AHH!!! Vad hände här och hur kan man misslyckas så fatalt med att sticka hål i en arm? Nybörjare? Tyvärr inte. Kvinnan som gjorde detta mot mig har som jobb att ta blodprov på oss veklingar. Hon har varit med ett tag, jag har träffat henne förr (stammis).

En annan udda grej jag råkat ut för i den här härjan var kontrastmedel som används vid röntgen. När vätskan sprider sig i kroppen så blir det som en varm känsla som först stiger upp mot halsen och sedan ner mot njurarna. Syrran som hade hand om mig sa att det känns som att man kissar på sig. Så där ligger jag i ett sci-fi-inspirerat rum med den största röntgen jag sett, en sjuksköterska som blir tårögd av min tatuering och känslan av att jag inte hann till toan.

Det pinsamma här var inte att jag trodde att jag kissat på mig. Det jobbiga blir ju såklart när man ställer sig frågan: varför känner jag igen den här känslan?

ninetyeight, ninetynine, ONE HUNDRED

det här är mitt hundrade(!!) inlägg. Jag trodde aldrig att det skulle bli så många när jag startade bloggen på grund av mina periodare-tendenser men se så det blev! Jag borde egentligen hedra det hundrade inlägget på något sätt men vet inte hur detta görs bäst så skiter helt enkelt i det.

Ikväll har Rebecka, Daniel och Chrille varit över på kvällsmacka i härlig vuxenstyle. Daniel och Rebecka gjorde något så dumdristigt som att springa halvmaran i lördags och tydligen sprang Daniel på under två timmar vilket är grymt. Själv kan jag inte uttala om huruvida detta är en bra eller dålig tid på grund av totalt ointresse, dock har jag fått förklarat för mig av mer nördiga människor att: jo, så är fallet.

Rebecka i limegrönt och Daniel i turkost. Tänk att man kan se så glad ut i början av ett lopp. De kan ju omöjligt ha vetat hur långt de förväntades springa...


Chrille och Rebecka på en fruktansvärt oskarp bild. Det kommer fler av denna kvalité tyvärr.


Här avnjuter Daniel världens godaste macka med det fluffigaste brödet du kan tänka dig. Synd bara att han sabbar det genom att banka det platt som ett tunnbröd för att få en "pizzakant". Det var väldigt uppskattat att vara värdinna för dessa hungriga magar då alla tre utbrast i ett uppskattat "åhhh" när jag ställde fram en uppcuttad paprika på bordet. Vem blir liksom glad för paprika? Det är ju ett klassikt tråkigt pålägg som ingen egentligen tycker om och som man tar först när gurkan och tomaten är slut. Om ens då.


Kvällen slutade givetvis med youtube-häng eftersom det finns så otroligt mycket roligt där. Det är ju av någon anledning väldigt roligt när folk skadar sig. Extra kul blir det när lätena, som kommer som en konsekvens av skadan, är omänskliga t ex djurliknande. Följande film fick jag visat för mig ikväll och jag skrattade så jag nästan fejkgrät.



Hon låter onekligen som en klubbad säl alternativt en pilsk säl. Lägg även märke till hur fantastiskt ivrig hon blir 53 sekunder in i filmen efter att hon ropat "STOP!". Vad tänker hon liksom "finally I have my 5 seconds of fame". Tji fick hon, long time.

löften är till för att brytas...

okej, jag vet att jag lovade no more kyrkotjafs men jag bara måste kommentera hela den här Helige Fred hjärta white trash-kvinnan igen. En exalterad Alex ringde nämligen precis och berättade att Fred och Stella (som white trash-kvinnan tydligen heter) bor i hans trappuppgång(!). Ja, inte i själva trappuppgången utan i en lägenhet såklart. Fred går oftast omkring klädd i kavaj med en systemetkasse i handen och Stella gillar att klä sig i läderkjolar och nätstrumpbyxor. Enligt Alex så är de "helt förstörda och väldigt engagerade i kyrkan". Denna originella kyrkovalskampanj de sysslar med är alltså på riktigt.

Detta är helt fantastiskt. Nu måste jag ju rösta, vare sig jag tänkt det eller ej. Sånt här måste uppmuntras!

hat trick i dålig marknadsföring

nu är det sista gången jag skriver om kyrkan på väldigt länge. Den har ändå, enligt mig själv, visat sig innehålla ett högt underhållningsvärde den senaste tiden....speciellt Gustav Vasa församling verkar vara i sitt esse. Jag såg detta plakat idag och blev mer övertygad än någonsin om att hela deras kyrkoval-kampanj måste vara ett skämt. Bedöm själva:


giftastycke?


taskig underrubrik....och vem syftar de på? antagligen båda.
_______________________________________________
Det känns i och för sig lite osannolikt att någon med för mycket fritid har suttit och knåpat ihop detta hemma i Paint... Så om detta är på allvar vill jag ta tillfället i akt att uppmana "Gustav Vasa församlings väl" att sluta med sin röka-på-marknadsföring och söka professionell hjälp.

härda ut under fyra högmässor, bli frälst på femte

jag fortsätter på kyrktemat då jag finner detta väldigt underhållande i nuläget. Följande flygblad låg på min dörrmatta i veckan:


Jag får helt klart en desperat känsla. Klippkort i kyrkan känns inte det lite -70? Vad håller på att hända med Gustaf Vasa församling egentligen? Först Fred Lindblad som första kandidat i kyrkovalet och nu det här...? Detta är vad som händer om man inte låser in nattvardsvinet när Programrådet har sin höstplanering. Over and out.

fadern, sonen och den helige fred

tydligen nalkas det kyrkoval. Odenplan är i sedvanlig ordning beklädd av plakat med tafatta budord och stela leenden. Jag våndas och behöver din hjälp. Inte inför valet såklart (är det ens någon som bryr sig?) men inför följande dilemma:

är detta på riktigt eller är det ett skämt?

Snälla, snälla, snälla säg att det är på riktigt. Eller är det en övertydlig ironi här som alla förstår utom jag?

du e vejklien min bässchtaste *hick* bäshcshtaste kompjiss

alex berättade idag om en av hans roligaste kvällar ute. Han definierar den på följande sätt:

- Jag har inte minnesluckor. Jag har luckor där jag minns.

Jag har ingen kommentar på detta mer än att de fyra 10-sekundersintervaller han mindes från kvällen måste varit så sjukt roliga. Man skulle vart där.


Jag gav honom instruktionen att spänna sig. Fail.

090909

min farmor fyller år idag. Hon blir såklart jättegammal, så gammal att jag tappat räkningen. Hon med antagligen. Farmor lever sitt liv genom telefonen så när jag ringt henne idag har det varit upptaget varje gång. Ikväll svarade hon iaf:

farmor: märta! (finns ett äldre inlägg gällande denna korthuggna hälsningsfras här!)
jag: hej farmor det är charlotte.
farmor: nämen är det charlotte?! vad roligt att höra din röst!
jag: GRATTIS på födelsedagen! Hur är det med dig?
farmor: jo, en ska la inte klaga...(sen pratar hon vidare om lite kommande sjukhusbesök som alla gamlingar gör)....ja, men de va ju roligt att du ringde.
jag (gör mig redo för att lägga på): ja men det är klart. du fyller ju år! men du får ha...
farmor (avbryter):...hur mår du då?

...sen fortsätter samtalet i säkert fem minuter till med minst ytterligare tre försök från farmor att lägga på men som misslyckas på grund av att hon kommer på något nytt att fråga varje gång. Typ viktiga saker som hur vädret är i Stockholm men även för att delge mig information som att hon ätit risgrynsgröt ikväll.

Jag älskar min farmor. Hon är en av de finaste jag vet.

korsordsdags

charlotte the ghost

Hade precis en icke-interaktionistisk konversation med Slemelie:

jag: hallå, den där "kiss from a rose" är det tydligen Seal som gjort.
slem (lagom intresserad): .....mmhm
jag: du vet, det är han som är gift med Heidi Klum?...eller säger man "Kluam" (försöker mig på ett amerikaniserat uttal)
slem: ..... (tystnad)
Jag: emelie?
slem: ....(fortfarande total ignorans)
slem (1 minut senare, lycklig): du challe! Seal är ju gift med Heidi Klum!

Suck...hon har totalt "tune-at" ut min röst.

snygg-slem plus någon mer

slutsats: mer sprit åt folket

jag skulle nog vilja hävda att snacket om svininfluensan är en större pandemi än vad själva svininfluensan i sig är. På mitt jobb har man valt att vidta åtgärder mot det sistnämnda bland annat genom att ställa ut en flaska med desinfektionsmedel på varje skrivbord. Det är absolut inget fel i sig, utan väldigt bra, men antagligen behövs handspriten oavsett om den bakomliggande orsaken är svininfluensa eller ej.


Etiketten pryddes väldigt fint av tre slagord: effektivt - miljövänligt - luktfritt. Huruvida den är effektiv och miljövänlig kan jag inte säga så mycket om. Däremot personen som skrev dit att den är luktfri hade antagligen själv svininfluensa den dagen. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om den luktade fotsvett eller som insidan på en blöt sovsäck. Kanske en mix. Jag fick ju i alla fall tvättat händerna med tvål och vatten en gång extra idag, och det är ju bra.

¿Habla Español?

Jag har tyvärr en tendens att såga mina vänners pass/körkortsbilder så när Chrille visade sin idag uteblev inte den klassiska reaktionen. Han fick, som många innan honom, ett uppriktigt asgarv följt av en hetsande Charlotte som "bara måste få lägga ut detta på bloggen". Han är ju egentligen jättefin på bilden! Båda hans föräldrar är alltså från Sverige, och deras föräldrar, och deras föräldrar osv. Fotot får i alla fall mig att tvivla på det.

fuck my life?

fröken sundell hade som plan att muntra upp mig och valde då att ha högläsning ur bloggen FMyLife. Det var ett säkert kort förstod jag ganska omgående. Jag fastnade där igen ikväll och har nu läst allt (klar överdrift). En fantastiskt tragikomisk blogg om du känner för att skratta åt andra människors olycka. Och det gör du, det vet jag....påstå inget annat.

tack till:


nämen, där sitter en sundell på huk mitt i buskaget. undra just vad hon sysslar med där...

(bonusbild)

ett förfärligt långt inlägg innehållande 1 ljudfil, 2 bilder och 33 000 ord.

idag har jag roat mig med att sitta i 3 telefonköer: the phone house, SJ och tele2. Egentligen finns det inte speciellt mycket att säga om temat men jag tänker göra det ändå. Har du tänkt på att man blir olika irriterad/frustrerad/förbannad beroende på hur företag väljer att hantera själva väntetiden? Jag tar mig här friheten att definiera lite och börjar med de som lyckats bäst.

1. På första plats ligger SJ. SJ har ett fantastiskt system. De upplyser dig om hur lång din beräknade väntetid är OCH vilken plats i kön du har. Exempel från dagens köande: Din beräknade väntetid är 7 minuter. Din plats i kön är: 40 (hoppla!) Det måste vara så ofantligt många människor som jobbar där. Säkert minst 8 st.

2. Som halvgod tvåa ligger Tele2. De kör mer på den mystiska filosofiska stilen "Din beräknade väntetid är 3-6 minuter". Med andra ord: vi har ingen aning. Då vet man ju heller inte om man hinner gå och kissa eller inte utan måste vara mer på sin vakt. Sedan råder total tystnad. Ibland hörs dock en överkäck luftig röst som pressar fram "Du är fortfarande placerad i kö. Tack för att du väntar". Sen tystnad.

3. Sen har vi godbiten. Den vidrigaste av dem alla. Som får en att slita i håret och skrika könsord i telefonen: pausmusiken. Vem hatar inte "three is a magic number, yes it iiiiiis..." på folks mobiler? Fördelen där är att oväsendet tar slut inom i alla fall 30 sekunder. Men The Phone House...de har gått lös på någon gammal synt de hittat i en källare som ingen varit i sen -84. Sedan har de testat alla demoversioner för de olika effekterna (oftast 4 i antalet: piano 1, piano 2, elpiano och strings), hittat en favorit, spelat in denna på en bandspelare genom att hålla en mikrofon riktad mot syntens högtalare. Resultatet blev förfärligt. Lyssna här! Notera att jag inte är ute och går i motvind. Det ingick även en schlager-höjning. Jag är alldeles förstummad. Är detta verkligen okej?

Eftersom detta inlägget blev mastigt textmässigt så kommer här en bonusbild på Cristian som jag tog idag. Här står han härligt berusad i kön till Burger King på Stockholm central. Klockan är 17.00 och han och Emelies tåg till Götet gick 7 minuter senare. Väldigt okarakteristiskt, men har ni sett en lyckligare person?



som en liten joker kommer emelie med också....