Natten till igår vaknar jag 01.30 av att Marie ringer:marie(skrikandes): CHARLOTTE!!!!
jag (nyvaken): ja?
marie: DET HAR HÄNT NÅGOT!
jag (nyfiken): nähä, vadå?
marie: MICHAEL JACKSON ÄR DÖÖÖÖD.
Sen drog det igång. Jag kollade på mobilen och såg att redan 3 pers hunnit smsa för att beklaga sorgen och detta fortsatte sedan under hela fredagen. Jag blir helt stum, rörd och tacksam över att så många tänkt på mig en dag som denna och varit rädda för att jag ska vara bryta ihop, det gör jag inte. Fast när jag tänker efter så har det kanske varit svårt att missa min hängivenhet (läs: besatthet) kring Michaels musik eftersom jag alltid tvingar den på folk. Men är man King of Pop så är man.
Jag har varit kär i Michael sen jag var 6-7 år gammal och fick "låna" Thriller och Dangerous-skivorna av min bror. Jag hade storslagna planer på att vi skulle gifta oss och min förälskelse höll i ohälsosamt länge. Första gången jag hörde Earth Song på radion började jag gråta. Då var jag på fritids. En gång läste jag i tidningen att det skulle vara en intervju med MJ på TV som sändes efter läggdags. Ja, jag grät även då. När jag fick reda på att konserten som jag skulle på i sommar i London blivit uppskjuten 9 månader så grät jag. Mest för att jag förstod att det nog aldrig skulle bli någon konsert alls för min del. Men Michael är givetvis långt ifrån bara tårar för mig. Jag vet egentligen inte varför jag älskar hans musik så mycket men jag lyssnar dagligen och utan att tröttna. Den gör mig lycklig, exalterad, trygg, nostalgisk och väldigt, väldigt glad. Och musiken den finns ju alltid kvar, tack och lov, även om jag just nu får ont i hjärtat av att jag aldrig kommer få se honom live.
Någonstans måste man ju ändå se det komiska i att den senaste tiden kanske inte riktigt varit the time of my life så att säga. Gårdagen gick mycket ut på att garva åt hur livet ibland pekar sitt största långfinger mot en, men jag tror allt att det vänder nu. Jag känner det på mig.
Hejdå Michael…och tack. Verkligen, tack.
Michaels klassiska framträdande av Billie Jean
6 kommentarer:
Ja, det är/var något magiskt med MJ. Nu på grund av det som hände bestämde jag mig för att ta tag i mig själv o har bara lyssnat på MJ de senaste 24 timmarna... De senaste åren har jag knappt lyssnat på honom alls, men ojoj vilka flashbacks jag får, jösses, han va verkligen kung på mellanstadie-fritidset o där vill jag minnas att Thriller-albumet var igång konstant...
Va fint att du var så hängiven! Har aldrig haft en idol. Tur att skivorna kan spelas om och om igen i allafall.
Man förstår fortfarande inte att det verkligen är sant att han är borta. Men som någon sa, det är bara showen som är slut, MJ kommer leva för evigt i sina fantastiska låtar!
Min första kärlek, min första konsert, min första CD.
Inser mer och mer för varje år hur mycket den mannen/pojken/människan faktiskt format mej och bidragit till min smak och mina ideal.
Jag säger som du: Tack. Verkligen.
Var tvungen att läsa det här inlägget igen. Lika fint.
Tack Marija :)
Skicka en kommentar