smile, though your cheek is aching. smile, even though it's breaking

Kommer ni ihåg det årliga skolfotot? Klart ni gör, vem gör inte det? Man stod där i sina finaste kläder med pirr i magen. Flickorna hade en fläta (kanske två eller en inbakad) dagen till ära, killarna vattenkammat hår. Lärarna hade standardleendet med sig som de använde på alla klassfoton år ut och år in. Kanske bytte de skjorta/blus mellan åren, men leendet var alltid detsamma.

Minns ni hur man hoppades att man skulle få stå på översta raden, gärna bredvid sin bästis (som man hade just den veckan) eller snyggaste killen i klassen? Alla fick ett nummer som de sedan skulle repetera och under hela den långa cermonin log man sitt finaste och största leende. Man log och log och log men fotografen tog ändå aldrig fotot när man var beredd. Helt plötsligt bländades man av en skarp blixt och det var alltid några som klagade över att de inte tittat i kameran och krävde omtagning. Det kunde sluta med att man stod där och smilade sitt finaste och största leende i en halvtimme. När det väl var dags för de individuella bilderna var kinderna helt utarbetade och leendet sjönk längre och längre ner. Jag kan tänka mig att det är precis detta, eller botox, som hänt i Sylvia Vrethammars fall. Tur att inte mitt klassfoto från fjärde klass hänger överallt i stan...