att brejka och fejka

jag vill göra ett relativt, men inte helt, ogrundat påstående: människor med gips ser puckade ut. Det spelar ingen roll om du förskaffat dig skadan på grund av egen klumpighet eller andras. Du ser inte speciellt smart ut. Dessutom får man en oversize-sandal för utomhusbruk som man spänner fast med kardborreband på foten. En sån fick även jag såklart. Jag har gipsat höger fot.

Min sandal var för gipsade vänsterfötter.

Med andra ord: jag har ett "I AM dummy"-gips på foten och har dessutom satt fel sko på fel fot.


Det är vid tillfällen som dessa som det blir extra svårt att hålla upp en fasad om att man skulle ha något innanför pannbenet. Who am I kidding? Det är liksom för uppenbart att "Näe...suck. Så är inte fallet".

ella

från ingenstans visade sig dagen bli riktigt värdelös, onödig och dålig på alla sätt och vis. Ni vet hur jag skrev att jag i nuläget bodde i ett kollektiv med tre vänner och en hund. Hunden, Ella, var världens mysigaste jycke men tyvärr blev hon sjuk i dagarna och efter ikväll skuttar hon omkring i hundhimlen istället.

Hon var så fin, lilla Ella, och är så otroligt saknad. Man kan ju tycka sånt är fånigt, saknaden av ett husdjur. För visst det är en hund, men det är inte bara en hund. Det är något mer och därför tycker jag just nu så ofantligt synd om Ellas favoritmänniskor.

Skulle bara säga det.

tillfälligt avbrott...

...i kreativitet och tänkande.

Det har kommit till min kännedom att några av er tror att jag kommer blogga mer frekvent nu när mina dagar är helt fria från aktiviteter. Det är dock inte helt sant...att jag inte gör någonting alltså. Idag har jag till exempel förflyttat mig från soffan till köket till toaletten tillbaka till soffan. En procedur som säkert upprepades i alla fall fyra gånger under dagens lopp.

Dessvärre är inte heller mina smärtstillande av den karaktären att de spär på min kreativitet i lika stor utsträckning som de spär på min trötthet. Detta gäller dock inte Slemelie. Ingen uppskattar en god ordvits lika mycket som henne och hennes ordvitsmakeri kring benbrott och dylikt tar aldrig slut. Här följer ett litet urval av det hon lyckats producera hittills:

- Ha inte för bråttom.
- Brott mot mänskligheten? - Nej, men väl min fot!
- Jag brottas med vissa fotproblem
- Vilken BRUTal otur!
- Man känner sig helt knäckt
- Vi behöver bena ut det här problemet, som ett (fot)led i arbetsprocessen
- Det är inte utan att man känner sig lite tillstukad.

Jag vill ju inte gärna av-bryta henne när det går så bra för henne med ordvitsarna, så jag låter henne helt enkelt fo(r)tsätta. Kanske är hon, som hon säger, ute på hal is när hon sparkar på någon som inte kan sparka tillbaka men jag känner ändå: Kul att man kan komma till användning!

Slemelie och vad som ser ut att vara jag. Det är oklart.

(nej så roligt var det inte så sluta skratta nu)

get out

jag hittade en fransk liten animerad kortfilm här ikväll av Charlotte Boisson m fl. Den kan du titta på nu eller någon annan gång, dag eller aldrig. Kanske när du känner dig uttråkad, nyfiken eller bara vill fördriva tiden.

Det är en söt liten film som fick mig att dra lite på mungiporna utan vare sig ansträngning eller analys. Häng bara med så förstår du.

project shower

marie och Slemelie hade en konversation som de (och jag) nog trodde att de aldrig skulle behöva ha:

slemmet: - Du, jag funderar på om vi skulle ta och duscha Charlotte idag.

marie: - Vadå? Tycker du att hon luktar illa?

slemmet: - Nej nej. Men jag tänkte att det kanske skulle vara skönt att få duschat.

sedan utvecklades samtalet till att diskutera hur detta skulle gå till rent praktiskt grundat på deras tidigare erfarenhet inom äldreomsorgen. När jag sedan informerades om denna, något udda, konversation konstaterades att den var helt onödig. Mina två vänner meddelades att jag gärna duschade själv, men jag tackade givetvis allra ödmjukast för denna fina omtanke.

Detta kändes helt okej för alla inblandade parter.


gips skyddas bäst med en soppåse, gummiband...


...och en positiv attityd (käckhet overload).

Upp och hoppa!

det här är ändå en av bilderna med bäst skärpa på...


watch out för flygande latexben...?


Slemelie har långa armar och jag har tydligen amputerat bort halva vänsterbenet.


det är dags att sluta när man ramlar in i sina vänner och rent hållningsmässigt ser ut som en 80-årig tant i white trash-kläder.

mmm? mmm! mmm...

i eftermiddag sov Kitty och jag en liten blund på soffan. Jag har ju den påverkan på folk och inte ens Kitty klarar sig undan min sömniga utstrålning:

kitty (på mmm-språket, sjungandes): - Mm mm mmm mmmmm mm.

jag (vaknar): - Huh?

kitty: - Mmm mmmm mm mmmm?

jag: - Mmm! Mmm mm mmmm?

kitty: - Mmm...

Sedan ställer hon sig upp och går ut till köket.

jag: - Du frågade om jag ville ha kaffe va?

Kitty: - Haha, ja och du bad mig fixa det.

Det är sjukt slappt när man har kommit till den punkt i ens relation där konversationen inte längre behöver uttryckas i ord utan att mmm-andet går minst lika bra. Jag tänker att vi kanske skulle komma dit snart även här på bloggen.

Mmm mmmm mm mm mmm?


Här ligger jag med världens goaste hund, Ella. Henne kan man lägga på magen och klia bakom örat. Då blir hon nöjd och jag med.

note to self

som ett litet tips från coachen och en mental minneslapp till mig själv:

googla inte på "bruten fotled" om du vill behålla tron på att en dag kunna gå, stå upp eller leva ett liv som inte innebär att permobilen står som enda alternativ i sätt att förflytta sig från en punkt till en annan.

ämäli? ääämäääli? ÄMÄLIIII!!!!

jag har börjat märka att mycket i mitt liv kan beskrivas och återges med diverse Family Guy-klipp. I nuläget har jag ännu inte kommit fram till om detta är till mitt livs fördel, eller om det innebär att människor borde hålla minst en mils avstånd till mig. Oavsett så kommer här ett klipp som visar på min och Slemelie/Cristian/Kittys relation just nu.

Ni kan ju försöka lista ut vem som är vem?


(och som vanligt så har flickan i filmen inget med texten att göra)

sjukstuga

kanske har jag sagt det förut, men det tåls att säga igen: Jag har världens finaste vänner. Alltså verkligen. VÄRLDENS finaste. Top notch. Högkvalitativa. Best of the best. Prima vara. Superb med mera, med mera.

Dels är där Camilla som både fixade hem mig och fixade in mig till Sjukan och sedan Slemelie som var där med mig i fem timmar som en liten sjuknarr med diverse underhållningstrix i bakfickan. Slemelie verkade dock inte tycka att dessa fem timmar var nog som bevis för vår vänskap utan förbarmade sig sedan över krymplingen genom att erbjuda mig en plats på hennes soffa och hennes hängivna omvårdnad. Nu bor jag alltså i ett kollektiv med tre vänner och en hund där jag ligger placerad i soffan och de andra fixar och donar. Cristian har blivit lite av en drug dealer och förser mig med tabletter och injicerar mina sprutor. Det är en fin relation vi har.


Jag ska ha gipset i sex veckor så jag blir väl här ett tag tänker jag. Ingen längre period. Bara några veckor liksom...

...jag undrar om de tänker samma.

klant^2

det känns ironiskt att mitt senaste inlägg här på bloggen har rubriken "KLANT!" för i förhållande till att få ett skrapsår på knät så drog jag på mig betydligt mer komplicerade skador senare på kvällen.

För att göra en lång historia kortare: jag halkar och hamnar i snön. Försvinner bort i sinnet och kommer tack vare Camilla hem på något sätt. Hemma hos Camilla somnar jag och vaknar dagen därpå med en svullen fotled och smärta. Du måste åka till akuten, säger mamma. Suck, tänker jag.

Här kommer fortsättningen på min söndag i bilder och text:
Eftersom taxichaffisen körde oss till fel dörr fick Camilla frakta mig genom sjukhusets mörka gångar. Det gör man bäst på en rullator med en ledsen uppsyn.

Camilla byttes ut mot Slemelie men under övergången hann jag träffa en läkare som påminde om Percy Nilegård, både till utseende och i smidighet. Antagligen njöt han en gnutta av att trycka intensivt och helt utan känsla på min feta fotled. När han var klar såg jag ut så här:

Jag hade härmed spillt mina första tårar på min klumpighet och när Slemelie sedan kom förbi kom det flera. Hon hade med sig ett sjukhuskit som bestod av yatzy, kortlek, pannkakor och sylt, te, tekoppar, två böcker, korsord, kladdkaka...bara för att nämna några grejer. Efter det såg jag istället ut så här:

Sen fick Slemelie testa på att köra sjukhussäng vilket visade sig vara svårare än vad man kan tro men desto roligare.

Diagnosen blev en bruten fotled och behandlingen gips och kryckor i fler veckor än vad som anses roligt.

watch out for krymplingen!

KLANT!

man skulle ju kunna tro att jag efter x antal timmar i squashhallen skulle ha lärt mig att väggarna där inte är gjorda av bomull.

Men icke!

Jag vet inte hur många gånger jag lyckats slänga mig själv in med axeln eller framsidan av kroppen först, utan någon assistans från händerna, efter en boll som jag givetvis inte är i närheten av.

Idag var dock min klumpighet i sitt esse för idag var där en BLODUTGJUTELSE.

Fråga mig inte hur det gick till. Jag snubblade in i väggen samtidigt som jag försökte akta mig från densamma. Detta var såklart dömt att misslyckas med tanke på att jag redan var där, och genom att böja ryggen bakåt fick magen ta smällen samtidigt som jag gled ner längs den kalla väggen. Mycket snyggt. Mycket attraktivt. Mycket veteranmässigt.

Resultat: trasiga byxor och jag-lär-mig-cykla-sår på knät.

Konsekvens av resultat: Bra ursäkt inför mig själv att köpa nya, hela träningskläder.

Känslan kring dagens händelse är därmed: positiv.


bilden ger inte riktig rättvisa....jag var sjukt mycket rödare än så i ansiktet.

jag fick en lapp

idag har varit ytterligare en "ingen ro, ingen vila"-dag. Nu är jag äntligen hemma och ska alldeles strax sova. Imorgon är en dag fylld av saker jag verkligen gillar att göra. Ni vet, sådant som får själen att jubla. Det ser vi fram emot. Själen och jag.

Idag var jag med om något fint. Jag kom hem från jobbet lite för sent, sprang omkring i lägenheten och härjade innan jag skulle iväg igen. Inne på toaletten har jag ett skåp och när jag sitter på huk och härjar bland tamponger, bindor och trosskydd (OVERSHARING!) så trillar det ut en lapp.

Vem är det här till? tänkte jag såklart inte, eftersom det var ganska uppenbart. Jag vecklade ut lappen och inuti stod det ett meddelande daterat "Lördag ca 19-20 September 09" undertecknat Emelie (Slemelie).

Det är det finaste meddelande jag läst på länge och det har legat gömt bland mensskydden i exakt 5 månader idag. Det känns lite sjukt. Dels att jag hittar det på dagen 5 månader senare men framför allt: när hade jag mens senast liksom?

Slemmet tyckte att det var på tiden att jag hittade den där lappen vilket jag kan förstå. Hon hade varit rädd för att jag tyckt att hon passerat någon känslomässig gräns gällande vår vänskap och därför inte kommenterat den. Det kan jag också förstå...

Men så var det inte. Jag har bara inte städat mensskåpet på länge. Någon som är förvånad?

det roligaste på youtube just nu...

förutom att äta bullar, titta på OS och stret...förlåt, jobba med dynamisk rörlighet, hamnade Chrille och jag i vanlig ordning vid Youtube. Det finns för många skratta-åt-människor-som-gör-bort-sig-klipp där, för att inte undersöka utbudet vidare. I natt hade vi en jutubklipp-följetong som resulterade i något fantastiskt.

Innan vi sätter igång: jag vet att det är riktigt tråkigt med filmklipp på bloggar ibland. Om jag därför ska rekommendera dig att orka se någon av klippen så är det utan tvekan det sista. The Grand Finale! Tro mig. Det är värt det.

Först ut var Bruno Wintzell som får tupp i halsen när han inviger fotbolls-EM 1992.


Utifrån denna fick vi nys om Tommy Körberg och hans deltagande i Eurovision Song Contest 1988. Här får Tommy ett helt gäng med tuppar i halsen.
Intressant koreografi!

Här kom idén att söka på "tupp i halsen". Först förstod vi inte varför sökningen resulterade i att 9 av 10 sökträffar var hemmagjorda porrfilmer (?!), men sedan upptäckte vi Youtubes behov av att direktöversätta allt till engelska.

tupp i halsen = cock throat.

Under cock throat hittade vi Ragnar Martinsson och hans lilla tal i riksdagen. Ragnar är en ung kille, dock inte tillräckligt ung för att det ska ursäkta hans tuppfejd som pågår i stämbanden. Filmen är som mest intressant i början och sedan från och med 1:53 då den når sitt absoluta klimax.


Jag blir ändå lite imponerad av hans unika teknik att behålla tuppen så länge i halsen, samtidigt som det är helt omöjligt att ta honom på allvar. Låt oss bara konstatera att det antagligen inte känns jättecoolt att heta Ragnar Martinsson just här. Just idag. Just nu.

du får hela sääätesmuskulaturen får du med...

nu är Chrille här. Han har börjat stretcha (börjat jobba med dynamisk rörlighet heter det enligt honom själv).

Varje morgon, samma sak.

Här ger han oss ett litet smakprov på hur detta kan se ut. Ja, jag gillar't!

chrrristoffer hiding

idag har jag inte hunnit tänka, reflektera eller reagera på något onödigt och ovärt att ta upp i min omgivning. Jag har haft en dag som gått i ett. En sån där dag när man inte hinner sitta mellan aktiviteterna och måste småspringa för att hinna till nästa. Pulsen ligger lite för högt, man är småsvettig mest hela tiden och att leva i nuet är en omöjlighet eftersom man hela dagen funderar på hur man ska få dygnet att bli 25 h långt.

Jag älskar sådana dagar.

Allt har bara flutit på. Lite som om Gud gav just mig lite röta i livet precis idag. Så passande, eftersom jag var så uppbokad. Så ovärt om jag istället fått all veckans tursamhet i måndags när jag inte gjorde ett skit. Nu har jag precis kommit hem och snart kommer Chrille hit med gifflar. Kanske att vi kollar lite på OS, kanske lite pösa, kanske lite prata om livet och kanske lite äta gifflar. Jag vet inte riktigt. Det här är sista hållpunkten på dagens schema så nu kan jag tillåta mig själv att andas ut och börja fundera igen.

Och eftersom min Jesus-lookalike till vän inte är här än så får ni ett litet äldre videoklipp på honom istället för ett uppdaterat foto. Håll till godo!

fina, fina chrille.

flashig busschaufför

min vän Frej träffade en gammal vän från förr ute på krogen för några helger sedan. Frej får dessvärre inga bra vibbar av killen och upplever honom som ett egenkärt drygo (mitt ordval).

frej: - Så vad jobbar du med?

vän-som-tydligen-inte-var-vän/intressant/snygg-nog-för-att-behålla-kontakten-med (stolt): - Jag är pilot.

frej: - Okej. Är inte det lite som att vara busschaufför fast bara med lite mer att tänka på?


Ja, om man nu ska vara dryg, varför inte vara det ordentligt?




kvällsfika med Slemelie, Marie och Frej idag. Vi ser verkligen ut att ha en helt kräjsi stund tillsammans. Inte stelt alls bara....samlat.

syskonkärlek innebär alltid bråk

hela min uppväxt bestod i att beundra min tre år äldre bror samtidigt som jag retade skiten ur honom. Jag retades, hans slogs. Nästan varje gång jag tjafsade blev jag livrädd, kände adrenalinet pumpa i kroppen för att sedan springa och gömma mig bakom köksbordet.

Det är konstigt det där med att jag blev så rädd. Det värsta som hände var pickedöden och kanske att en arm eller två vreds (nästan) ur led. Många tårar senare kom alltid en ångerfull storebror, knackades på dörren och frågade om jag ville ha popcorn.

Ibland lekte vi i alla fall, min bror och jag. Det innebar att jag gjorde vad han sa åt mig att göra och inom loppet av fem minuter hade vi börjat bråka. Igen.

på fotbollsplanen vid vedboa:

bror: - Charlotte! Ställ dig i målet, jag ska öva straffar.

syster (livrädd men ändå tacksam på något sätt): - Okej, men leker vi med Barbie sen då? (lilla stumpan...så naiv)

bror: - ehh, nej...?

syster: - Men då vill inte jag stå i mål!!!

bror: - Okej, kanske då...

syster (lättlurad): - JA!!

sen övade han straffar två meter från målet. Så här i efterhand var jag nog inte lika mycket målvakt som bollkalle och bollplank. Och nej, vi lekte aldrig med barbie.

Aldrig någonsin.


det här är den äldsta bilden på oss som jag har på datorn. Den är sex år. Min bror var gudomligt söt som barn så jag hade tänkt hitta någon fin bild från då....och så blev det den här liksom. Vilket antiklimax.

fettis-dag

sofie och jag äter semla idag, dagen till ära. Jag hatar egentligen semlor. Grädde, bröd och mandelmassa. I en blandning. Det hör ju till och med jag att det är dömt att misslyckas.

MEN eftersom jag inte vill skilja mig från normen (eller för att jag älskar grädde och härmed har en legitim ursäkt för att äta enbart grädde tills jag mår illa) så äter även jag en semla på fettis-dagen.

Mer fett åt folket!

så här ser Sofie ut för er som inte träffat henne.


det här är ingen fin bild.

smile

det finns så mycket jag vill säga om den här reklamen att jag inte vet vart jag ska börja. Ännu svårare blir det att bena ut alla tankar och åsikter som tar plats i min febriga hjärna för tillfället så låt oss bara konstatera följande:

1. Den av personerna som faktiskt har förutsättningarna för att bli okej (inte bra, men okej) på bilden får en skarv mitt i anletet och en ofrivillig förskjutning av ena ansiktshalvan. Den suger.

2. Tjejen har ett Mariah Carey-smile. Det är ingen komplimang.

3. Finns det någon av "modellerna" som faktiskt ärligt, genuint, av hela sitt hjärta kan säga att de är nöjda med den här bilden? Taskigt bildval av fotografen säger jag och tråkigt att detta ska vara järngängets 4 minutes of fame (4 min - klassisk väntetid på tunnelbanan).

4. Om mannen med skevt ansikte blir okej på bild, så verkar killen i mitten vara den som kanske ser okej ut i verkligheten. Det får vi dock inte reda på med tanke på att han generat står och sparkar med ena foten i backen. Kanske ser han fånigare ut än sina kollegor, kanske skäms han över sammanhanget. Jag vet inte. Jag bara spekulerar. Det är ungefär det jag har gjort idag den 15 februari.

Spekulerat, sovit och soffinteragerat.

mission possible

jag har nu upptäckt ett effektivt sätt att hantera det faktum att man är den enda tönten i ens umgängeskrets som faktiskt pusslar. Man ger bort pussel till sina vänner. På så sätt tvingas de in i samma intresse och vips så är de fast! Man kan ju liksom inte inte använda en present man fått. Det vore ju rent av oartigt, och sådan människor beblandar jag ju mig inte med såklart (därmed inte sagt att de inte beblandar sig med mig)

När jag var hemma i Loo i helgen hade jag därför med mig ett litet pussel till min vän Sandra. Idag såg det ut så här på hennes köksbord:

victory! (och jag hade inte ens tjatat!)


Glad Sandra och fokuserad Sandramamma Irma.





mobilkameror är faktiskt helt okej ibland.


- Ge mig ditt största leende! Jag gör vad som helst för den här parveln. Vad.Som.Helst.

tungailunga-dagen

det känns som att fler människor än vanligt hånglar med varandra på offentliga platser just idag. Kanske beror det på att det är Alla hjärtans dag. Kanske något annat. Givetvis ignorerar jag högaktningsfullt denna dag men ni andra som bryr er kan ju passa på att vara extra snälla mot varandra.

Trots min högaktningsfulla ignorans har jag dagen till ära klippt och klistrat ihop en liten kortfilm som jag filmade i julas. Det är ett mästerverk. Jag tror det kan bli något stort av det här....

starring: fina, random kossor i Snurrebo, Loo.

Hångel och smek
Skratt och lek

/Charlotte

vill man vara fin...

Är det inte tråkigt att man måste genomgå en process där man ser ut som något katten inte bara släpat in utan även spytt upp, för att bli fin? Man är ju aldrig så fulfulfulful som när man är hos frisören. Någon däremot?


Inte?


Nä, trodde inte det.

trucker boy

när Ebbe 1 år skiter finns det bara en tidning han vill läsa, och en allenast. Pappas Trucking.

Det ska börjas i tid om man vill bli som pappa. Och det vill han.

Såklart.

fritzl (jag säger det nu så slipper du tänka)

mina föräldrar renoverar ett av badrummen och det kommer bli hur bra som helst. När det är klart. De bryter ny mark vilket innebär att mitt rum sen 23 år i slutändan kommer att bestå av ett litet förråd och ett deluxbadkar. Som en konsekvens av ombyggnationen är jag i nuläget (och för alltid) förpassad till källaren.

Det här är den välorganiserade sidan av rummet.

Hade jag inte vetat bättre skulle man kunna tro att de inte vill ha mig här. Men det vill de såklart. Så länge jag slipper jobbig sömn med liggunderlag+prydnadskudde+för-tunn-filt i skrubben, får man ju vara nöjd.

Väldigt nöjd.

skrubbisch

p(rutt)lisa eller lisafisa (kärt barn, många namn)

i Alingsås har vi tydligen bara en parkeringsvakt (but still, one!). Mamma berättade idag att hon tydligen heter Maria (inte mamma alltså utan P-Lisan) och de pluggade ihop till barnskötare. Innan det jobbade hon som dagmamma och nu är hon alltså P-Lisa.

Sån waste of utbildningsresurser kan man tycka.

Fast mamma säger att hon är bra på sitt jobb, Maria, vilket innebär att hon är bra på att förpesta livet för stans bilister.

Det är ju alltid något...I guess.


P-Lisan in action och har dessutom förärats med en bild och artikel i dagens AT (Alingsås Tidning). Nyhetstorka? Någon?

natural blonde

- är du så blond naturligt?
- ja.

Dumma frågor kräver dumma svar.

frågetecken

1. det känns ostrategiskt av kroppen att ha träningsvärk i en vecka efter att man tränat. Om nu kroppen vill bli slim/muskulös/fit for fight så får den ju liksom ha ett lite bättre konsekvenstänk än det här.

2. jag har haft en kastrull med något plastliknande material som handtag. Den har jag använt på min gasspis utan problem i 2,5 år men idag började ett av handtagen ryka och nu luktar här bränt gummi i hela lägenheten. Varför gav den upp just idag? Vad var det som gjorde att bägaren rann över, handduken kastades in och den sista sucken drogs?

3. varför är det så svårt att duscha direkt när man kommer hem från träningen? Varför hamnar jag alltid vid datorn i minst 2 h innan den intorkade svetten tvättas bort. Jag bara undrar.

4. det här har varit den kallaste vintern under hela min tid här på jorden. I drygt 2 månader har det varit konstant snö och minus 18 grader. Hur har jag inte lyckats bli förkyld när jag konsekvent bara har leggings eller strumpbyxor på benen och världens sämsta immunförsvar? Måste jag passa mig nu? Knacka i trä, spotta över axeln och lägga ner nycklarna från bordet? Jaja, det kommer nog snart. Förkylningen. Jag börjar redan få lite ont i halsen. Faktiskt.

hiva vatten

just nu sitter jag och bläddrar i en informationsfolder om urinvägsinfektion (jag har en helt kräjsi torsdag förstår ni). Tillåt mig citera:

"Det är viktigt att kasta vatten efter samlag åtföljt av vanlig tvättning och duschning av underlivet."

??

what's up med "kasta vatten"? Först och främst är det väl inte ett uttryck någon faktiskt använder? Vad hände med hederliga att kissa? "Kasta vatten" hamnar lite i samma uttryckskategori som "att slå en sjua". Vi vet att de finns, uttrycken, men vi använder dem inte. Aldrig. Någonsin.

För det andra så låter det lätt oseriöst och oprofessionellt. Det är som om en barnmorska inte vågade säga "samlag" utan istället pratade i termer som parningsakt, få sig ett skjut eller varför inte "gnugga armbågar" (minns ni Pentagon?).

Jag blir alldeles förbryllad över det här. Det kanske märks. Men det blir så konstigt att använda "kasta vatten" och "samlag" i samma mening. Det första används som ett synonym för att kamouflera något som skulle kunna uppfattas som genant om det sades rätt ut, medan det andra ordet är väldigt rakt på sak och mer "medicinskt". Hade det varit tvärtom hade jag inte blivit förvånad. Inte alls. Men nu...

...vad är det för fel med att kissa liksom?

..uti hundrade åååår....och när han har..??..jaha, nähä, vi sjunger inte den...okej. sorry.

frulle med bulle

idag är ingen vanlig dag utan Camillas födelsedag. För tidigt ringde klockan i morse och några minuter senare stod jag i Camillas lägenhet med ett nykokt ägg, nytänt ljus, nyskrivet kort och nybredd macka. Trots att jag smygsjungit upp mig hemma i lägenheten är det som om stämbandens närminne inte existerar och det är bara att ge upp hoppet om skönsång så tidigt på dygnet.

Men är inte "Ja må hen leva" obefogat svår att starta? Först och främst är det aldrig någon som sjunger samma version ännu mindre börjar på samma tonart, vilket alltid resulterar i en ojsanhoppsan!-okontrollerad stämsång. Men framför allt är det så ofantligt jobbigt att ta första tonen. Tyst står man där med brickan i högsta hugg, en röst som hellre spontanjoddlar och ett födelsedagsbarn som helst inte ska väckas av att dörren öppnas.

När jag väl vågade mig på de första tonerna vaknade Camilla på en sekund. Sen stod jag som ett fån och sjöng en låt som aldrig ville ta slut. Camilla hade lätt hunnit med att ta en dusch, kanske lägga en inpackning, fixa ögonbrynen, gå på toa, städa lägenheten och sedan lägga sig igen innan jag var klar. Sista halvan av låten innebär bara en förnedring av sångaren och en olidlig väntan på paket för åhöraren. Nästa gång sjunger jag de två första raderna och inte en ton längre. Så det så!

Grattis Millan!


camilla: - NEEEEJ! Du får inte ta kort. Du får inte lägga ut det på bloggen!

jag: - Hahaha, nejdå...

camilla: - Bra.

Tss, yeah right.

uppröjning av livet

min lägenhet ser ut som ett bombnedslag. Jag var tvungen att städa ur mitt förråd och förvara allt någonstans under en kortare period. Spontant kändes lägenheten som ett bra alternativ men nu vet jag inte riktigt...

Visst, mitt förråd är litet men min lägenhet är, om möjligt, ännu mindre. Nu står här banankartonger, stolar, hundgaller, krafs och ger min lägenhet ett splittrat intryck. Mer än vanligt och jag slås av över hur stressande det är. När lägenheten är stökig känns det som om hela mitt liv är stökigt och oorganiserat. Som om jag och lägenheten är ett. Samma kött och blod. Enade i kropp, själ och ande...typ. Jag ska ta och röja upp mitt liv nu i alla fall.

Det kanske bor en liten kvävd, förtryckt pigmépedant i mig trots allt. En väldigt liten, liten...

undanflykter

jag har kommit in i en trött period igen. Det märks bland annat genom att det enda jag spontant, varje dag, känner för att skriva här är: Idag är jag trött. Nu ska jag sova. Godnatt! (vilket jag också typ alltid gör)

Fast de inläggen hade ju varit så fruktansvärt ointressanta om man dessutom jämför med alla mina andra radikala nu-ska-jag-rädda-världen-inlägg om pussel, lingonsylt, avsaknaden av diverse städmetoder och dylikt.

Men jag tror jag vet varför jag är trött. Jag hade en....eh...paus?... från skolan i två veckor och satte igång igen för en vecka sedan. I samband med att min...eh..paus?....var slut kom tröttheten.

Ser jag ett mönster? I do.
Är det en korrekt, empiriskt grundad analys? Hell no!

Men dålig karaktär beror alltid på någon annan. Kom ihåg det!

smygfotad

där stod jag vid tunnelbaneingången på Medborgarplatsen och väntade på Kitty med mamma på telefon. Tre meter bort står en man i 60-årsåldern med vad som ser ut att vara en superkamera och fotar åt mitt håll. Hoppla! tänker jag och flyttar på mig för att inte stå i vägen. När jag ska passera den gamle herrn tar han tag i min arm.

herrn (försynt): - Hej ursäkta. Jag har tagit lite foton på dig.

jag: - Jaha...varför?

herrn: - Jag gör en bok om Stockholm och det blev så bra med dig där.

jag: - Okej.

herrn (känner av min skepticism): - Du behöver inte vara rädd. Det blev inga konstiga bilder.

Sen visar han mig en bild där jag går mot honom. Krokbent. Fint.

herrn: - Jag heter Klas Hedberg (eller nått).

jag (sträcker fram handen): - Charlotte.

herrn: - Haha, som min syster. Ja, hälsa din mamma.

Sen gick han därifrån.

Nu har jag googlat mig trött på Klas Hedberg, Klas Edberg, Claes Hedberg, Claes Edberg och Clas Edbe....ni fattar.

Han finns ingenstans. Jag är lite osäker på om han verkligen existerar eller om jag bara fantiserat ihop allting. Finns man inte på internet så finns man ju liksom inte på riktigt. Descartes "Jag tänker, alltså finns jag" stämmer inte längre.

"Jag Facebookar, alltså finns jag" är vad som gäller 2010. Det är det senaste. Det vet ju alla.

golunch!

min Sofie och jag har varit på föreläsning nu på förmiddagen som gjorde oss alldeles sömniga. Sen satte vi oss och letade artiklar i diverse databaser vilket gjorde oss, om möjligt, ännu sömnigare. Dåsigt konstaterar Sofie att hon är sjukt trött och jag ser min chans att pop the question.

jag (nervös och beredd på totalsågning inför detta icke-produktiva förslag på aktivitet): - Ska vi sova en stund?

sofie: - Jag kan lätt sova nu. Asså, lätt.

Sen somnade vi. Sofie sittandes och jag liggandes i hennes knä. På en soffa. I lunchrummet. På Peddan. Vare sig klirrande, brötiga matautomater eller pratglada studenter kunde väcka oss. Vi sov i en timma.

Nu är vi nyvakna och ska träffa vår handledare....

...vi är sådär pigga.

hippiestyle?

vi hade hippietema igår, jag och mina vänner. Eftersom min garderob inte innehåller några hippiekläder whatsoever, blev det mest kreativa jag kunde komma på två halvtaskiga flätor i håret. När jag sedan skulle frakta mig från min lägenhet till mina vänners lägenhet åkte kängorna och jackan på...såklart. Annars fryser man ju.


den här bilden har ingenting med texten att göra. Jag hade ju kängor på mig, inte stövlar. Dessutom var håret i flätor, inte utsläppt. Sen var jag i Stockholm, inte i Loo. Jackan är densamma dock. Mm, just precis...spännande.

På tunnelbanan kändes det som om flera kollade lite skeptiskt på mig och jag blev såklart förvånad. Jag var ju hippiecool! Såg de inte det? Polletten trillade ner först när jag såg mig själv i helfigur i ett skyltfönster. Där gick jag. Twentysomething, i mina snörade kängor, knähöga strumpor, flickiga jacka och långa flätor.

Det kändes förnedrande, pinsamt, skämmigt och föga förvånande försvann min hippiespirit omgående.

Jag var inte tuff. Inte någonstans. Jag var inget annan än en Madicken.

Tillbaka till lågstadiet. Kul.

bilder som säger mer än tusen ord

facebook har en tendens att dra igång stora masshysteri-trender. För ett tag sedan hade vi alla-tjejer-skriver-sin-BH-färg-på-sin-status-utan-att-killarna-får-reda-på-nååååågonting-trenden (missat? läs om den här) Det finns alltid förrädare inom kvinnokåren och det finns alltid smarta killar, så det sprack. Ganska omgående.

Nu pågår en lägg-upp-en-kändis-du-är-lik-som-profilbild-trend vilket dessvärre har resulterat i att många istället lagt upp bilder på kändisar som de önskar att de liknade, men tyvärr inte gör.

Några har dock lyckats, och den som lyckats bäst av mina vänner är Cristian.

vem är vem liksom?

Marie tog dock detta till en helt ny nivå vilket var mycket uppskattat från min sida. Istället för att leka kändis-look-a-like körde hon på hundras-temat.

Jag tycker nästan den är roligare.

Eller nej, nu ljög jag. Det ÄR roligare.


Afghanhunden Marie.

ytterligare kommentarer fyller inget syfte.

en så kallad win/win-situation

min vän Emelie, som också går under smeknamnet Slemmet/Slemelie/Slemme här i bloggen (obs! inte för att vara elak utan för er skull, era förvirrade själar), är en av de visaste människor jag vet. För ett år sedan gav hon mig det ultimata tipset för att lyckas med hemtentor på Peddan. Hennes uppgift hade varit att "skriv en överanalytisk text om något uppenbart" typ, men hon kände att det låste sig. För att bli lite friare i tanken tog hon därför ett glas vin, kanske två, eventuellt tre. Lite drucken skriver hon sedan fina ord, vackra meningar och en klockren analys...enligt Peddan. Hon får högsta betyg: A. En hemtenta som jag, i spiknyktert körklart tillstånd, får C på.


Som några av er kanske vet har jag läst på Peddan under hela hösten och hade i början av januari två ångestladdade veckor där den ena tentan efter den andra skulle produceras. Efter tenta ett var jag helt slut, nedbruten och utan motivation. Jag mindes Slemelies tips och köpte därför en flaska vin. Sedan skrev jag om viktiga saker men helt utan struktur, sammanhang eller slutsats. Hemtentan lämnades in. Jag skämdes ofantligt och var helt övertygad om att hela skiten måste skrivas om tre veckor senare.

Idag fick jag svar från min lärare. Ni har såklart redan fattat vart det här leder eftersom att ni är smarta och jag uppenbar. Precis. Högsta betyg. A. Det finns ju egentligen bara en slutsats att dra ifrån det här.

För lägre betyg:
- plugga kontinuerligt under hela kursen
- läs kurslitteraturen inför föreläsningarna
- gå på föreläsningarna
- sätt dig in i uppgiften ordentligt. Ta dig tid att analysera, fundera och reflektera.

För högsta betyg: drick vin.

Man kan liksom inte låta bli att gilla hur de tänker där borta på Peddan.

peace out