för drygt ett år sedan lånade jag Lars Noréns bok En dramatikers dagbok. Med sina 1680 bibeltunna sidor är den tjockare, mastigare och mer svårläst än Bibeln it self. Jag fastnade, som jag så lätt gör, men efter att läst om två av hans fem år så tröttnade även jag. Det blev för mycket skitsnack men jag blev ändå lite förälskad i Norén. Jag vet, han är en gammal gubbe, men han fascinerade mig och jag kunde inte låta bli att googla, wikipedia och titta efter honom när jag gick på stan.
Ikväll fick jag äntligen se min första Norén-pjäs. Den heter "Om kärlek" och handlar om gammal kärlek, uppbrott och ny kärlek. Linda och jag var fantastiskt glada över att vi inte gick och kollade på denna i maj förra året....det hade inte varit kul. Men idag, utan några trubbel och bekymmer, var den helt otroligt fin. Igenkänningsfaktorn var hög över hur man skadar, bryter ner och bygger upp varandra i ett förhållande. Läskigt bra skriven och läskigt bra spelad. Jag trodde han var svår den där Lassepojken, men det var han inte.
Han är bara väldigt träffsäker. Obehagligt träffsäker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar