mission possible

jag har nu upptäckt ett effektivt sätt att hantera det faktum att man är den enda tönten i ens umgängeskrets som faktiskt pusslar. Man ger bort pussel till sina vänner. På så sätt tvingas de in i samma intresse och vips så är de fast! Man kan ju liksom inte inte använda en present man fått. Det vore ju rent av oartigt, och sådan människor beblandar jag ju mig inte med såklart (därmed inte sagt att de inte beblandar sig med mig)

När jag var hemma i Loo i helgen hade jag därför med mig ett litet pussel till min vän Sandra. Idag såg det ut så här på hennes köksbord:

victory! (och jag hade inte ens tjatat!)


Glad Sandra och fokuserad Sandramamma Irma.





mobilkameror är faktiskt helt okej ibland.


- Ge mig ditt största leende! Jag gör vad som helst för den här parveln. Vad.Som.Helst.