småbarn, stjärnor och snö

en av de bloggar jag följer slaviskt är Spiderchick. Hon tryckte ut en bebis på ett oskönt sätt (jämfört då såklart med de behagliga trycka-ut-bebis-metoderna) i augusti och hennes blogg har övergått från att vara en graviditetsblogg till att bli en livet-som-morsa-blogg under tjugohundranio.

Det förvånar mig lite att jag roas av den. Inte för att hon är tråkig på något sätt (verkligen tvärtom), men för att jag själv är så sjukt långt ifrån vad ultraljud, bebismat och "Titta han ler!!! Titta han blundar!!! OMG OMG HAN BAJSAR!! SER DU ÄLSKLING? HAN BAJSAAAR!!!"-hybris heter. Men Spiderchick är en cool morsa och verkar vara lika slapp som jag i mångt och mycket.

...I ALLA FALL (jag älskar när jag måste avbryta mig själv i mitt babblande), min poäng var att hon häromdagen skrev om att eftersom det bara är elva månader kvar till jul så vet hon inte om hon orkar ta ner sin julstjärna.

Jag förstår henne. Det är ett dilemma jag också lider av, men framför allt mina besökare (snabb iakttagelse: det där lät nästan lite konstigt). Men jag vill inte ta ner min stjärna. Jag gillar ljuset, så den blir kvar. Så när någon besserwisser försöker ta bort min mysfaktor genom sina omysiga kommentarer brukar jag kontra med att det är en vinterstjärna, vilket ger mig en tidsfrist på i all fall fyra månader till utifrån den här vintern. Minst. HA!

Jag tror vädergudarna tar ikapp all utebliven snö de andra vintrarna de senaste 15 åren och koncentrerar produktionen till just den här vinter. Ja, jag ser då ingen annan förklaring.


Jag har ingen bra förklaring för adventsljusstaken...än.