där stod jag vid tunnelbaneingången på Medborgarplatsen och väntade på Kitty med mamma på telefon. Tre meter bort står en man i 60-årsåldern med vad som ser ut att vara en superkamera och fotar åt mitt håll. Hoppla! tänker jag och flyttar på mig för att inte stå i vägen. När jag ska passera den gamle herrn tar han tag i min arm.
herrn (försynt): - Hej ursäkta. Jag har tagit lite foton på dig.
jag: - Jaha...varför?
herrn: - Jag gör en bok om Stockholm och det blev så bra med dig där.
jag: - Okej.
herrn (känner av min skepticism): - Du behöver inte vara rädd. Det blev inga konstiga bilder.
Sen visar han mig en bild där jag går mot honom. Krokbent. Fint.
herrn: - Jag heter Klas Hedberg (eller nått).
jag (sträcker fram handen): - Charlotte.
herrn: - Haha, som min syster. Ja, hälsa din mamma.
Sen gick han därifrån.
Nu har jag googlat mig trött på Klas Hedberg, Klas Edberg, Claes Hedberg, Claes Edberg och Clas Edbe....ni fattar.
Han finns ingenstans. Jag är lite osäker på om han verkligen existerar eller om jag bara fantiserat ihop allting. Finns man inte på internet så finns man ju liksom inte på riktigt. Descartes "Jag tänker, alltså finns jag" stämmer inte längre.
"Jag Facebookar, alltså finns jag" är vad som gäller 2010. Det är det senaste. Det vet ju alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hur hade det kunnat bli konstiga bilder? Petade du i näsan eller slog barn under tiden som du pratade med mamma?
Tar man foton av folk på stan så borde man ha visitkort (med sin facebook-adress) att dela ut.
Fob: Så skulle det iofs kunna ha varit, eller att jag gjorde något annat konstigt som man inte gör in public och ännu mindre när man blir fotad!!
men han var söt gubben. han trodde nog att han störde men jag hade gärna pratat en stund.
Skicka en kommentar