livslång kärlek

Idag har jag varit nere och hälsat på min farmor. Hon är närmsta granne med mina föräldrar, vilket i Loo-mått innebär att hon bor ca 500 m från vårt hus. När jag är hos farmor brukar vi fika, lösa korsord (idag Sändarens) och hon brukar berätta om Skott-Elsa som var syster med Anders på Saen vars fru föddes i Hällnäs och hennes pappa var ju bror med Hildur och de växte ju upp i Ekekärr, du vet huset som.....idag berättade hon om en familj från förr med 9 barn där alla hade namn som började på H och flickorna såg ut som fotomodeller. En av bröderna hette Halvdan. Taskigt.

Bilder tagna på farmor Märta och mig sommaren -08. Foto: Jakob Nettelbladt

När min farmor och farfar skulle fira 60-årig bröllopsdag frågade jag farmor om hon fortfarande var kär i farfar. "Jadå, det är ja no' allt" svarade hon och drömde sig bort. Så för ett år sen när farfar gick bort var inte det sorgligaste att min farfar inte fanns kvar (han som fejkgrät när man pussade honom på flinten). Nej, det värsta var att farmor var tvungen att fortsätta livet utan sitt livs kärlek. Men "det får bara gå" som hon säger.

Farmor i telefon, en vanlig syn. Sen i somras svarar hon "Märta" när någon ringer. Efter 65 år med standardfrasen "44050" tyckte hon helt enkelt att det var dags att förnya sig. Varför inte?

Farfar Manne