...så gick vi där i godan ro, jag och Camilla på Odengatan på väg mot Odenplan. Solen sken, fåglarna kvittrade och Camillas frisör hade precis flätat mitt hår (värsta proffsflätningen juh). Framför oss ser vi en 30-årig man som går och skriker på arabiska (el dyl) åt två tjejer. De verkar måttligt intresserade och vi förstår omgående att detta är en mupp ute på jakt efter oskyldig offer. De kommer gåendes mot oss och vi ser hur han riktigt släpper taget om tjejerna och riktar all sin odefinierbara, men dock så oönskade, energi mot oss. Han vänder sig om, hyttar med näven och skriker 1 m bakom oss. Jag ignorerar, Camilla skrattar. Om man bara ignorerar länge nog så kommer väl galenpannan snart att försvinna? Men icke. Han visar inga tecken på att ge upp och känner heller inte av rådissen från i alla fall min sida.
Som ett tecken från ovan ser jag
Christoffer 100 m fram. Vi hälsar men mannen fortsätter skrika
episka (
enligt Christoffer, jag vet inte vad ordet betyder) ljud nu ca 20 cm bakom oss. "Typiskt dig att få en sån efter sig" säger Christoffer som drar ner mig i tunnelbannan. När jag kommer upp 1 minut senare står mannen där och väntar. Jag ryter till, trött på att ha förståelse för andra människors galenskap just idag. Han låter mig vara. Jag sätter mig bredvid Camilla på vår trapp och njuter av solen, tystnaden och sällskapet. Mannen har gett sig på några andra blondiner, såklart.
Vår
Vår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar