på rätt bana igen

6 månader har gått sen jag spöade skiten ur Marie med mitt superracket. Idag var det dags igen trodde jag, fast mot Sara, men det var snarare så att vi spöade skiten ur varandra. Som vanligt blir jag röd som en generad tonåring vid minsta fysiska ansträngning, squashen är dessvärre inget undantag, men tack och lov är Sara likadan. Generade, svettiga och spyfärdiga var vi därför väldigt tacksamma över att vara mer eller mindre ensamma i squashhallen...you do the math.


En timmas spelande senare men bilden ger oss ingen rättvisa alls faktiskt. Det framkommer liksom inte att vi båda såg ut som två britter som varit på Teneriffa en vecka utan att använda solskyddsfaktor. Mycket missvisande, men framför allt: upprörande!

Idag fick jag dessutom bevis på att påstridighet lönar sig. Efter ett års tid av idogt tjatande på Sara om att hon ska sluta med dansen och squasha loss med mig på regular basis istället, har hon tagit sitt förnuft till fånga och givit efter för trycket. Jag är så där alldeles göra-volter-om-jag-bara-kunde-lycklig över detta beslut. Lite av äran kan även tillskrivas Saras knapra studentekonomi i kombination med dyra danslektioner, men jag väljer hellre att se det som min egna bedrift. Det är ju alltid lika kul när man lyckas tjata till sig folk att umgås med en...