idag på jobbet smet jag ut i köket kl 11.50 för att hinna äta min lunch innan alla andra. Jag var livrädd för att återupprepa bananpastahistorian och kände att min ärtsoppa inte höll måttet mot de andras hemmagjorda fullkornspajer, GI-tallrikar och veggolasagner. Köket var tomt på folk så snabbt som attan värmde jag min goda mat och tänkte att "allt kommer bli bra". Det visade sig dock att en kollega tänkt samma sak som jag och precis när jag plockat ut min mat ur micron gör han detsamma.
Så där står jag med min spya i handen och funderar på om jag hinner smita iväg obemärkt (han kanske inte såg mig trots att vi sa hej och pratade väder?) eller om jag ska ta tjuren vid hornen och sätta mig ner. Jag gör det sistnämnda eftersom det hade känts så otrevligt att bara gå därifrån och lämna honom själv. Beredd på hånskratt och pikar hör jag istället "Åh, ärtsoppa. Vad gött!" med ett leende.
Nu räds jag inget mer utan kan ta med mig vad som helst i lunchboxen. Imorgon består den av potatis, köttkorv, morötter, lingonsylt och mozarella. Jag förstår att den sistnämnda är lite av ett wild card men man tager vad man haver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
skönt att höra att du hittat en like!
Skicka en kommentar