rat race

igår var jag på råttjakt hos Sandra och Markus (känsliga läsare varnas). Rykten gick om att det satt fast en i deras råttfälla så råttfällan skulle tömmas och råttan i sig begravas i ån. Eftersom Markus var inomhus (red.anm: något vi alla var vid den aktuella tidpunkten) så kunde ju såklart han inte göra det. Istället blev det upp till Sandra, Nellie och mig att ta hand om själva råttritualen. Sandra rynkade på näsan, Nellie var exalterad och jag körde på jag-bryr-mig-inte-inget-äcklar-mig-kortet.

förväntansfulla


mot minneslunden


vad är det i påsen? *trumpet* det är en råtta i påsen!


fast nääe...det är det faktiskt inte. Falsk marknadsföring. Skogsmöss är ju inget att hurra för. De har jag ju sett massor av och de är ju nästan lite söta (spelar ut jag-bryr-mig-inte-inget-äcklar-mig-kortet igen).


det är i situationer som dessa man gärna slipper "stå kvar där, släng inte i den än. Jag måste hinna ta kort...vänta lite, snart så...åh, vilken tid det tar....då ska vi se. NU! nähä, det verkar inte funka...om du bara håller råttan lite till så ska vi se här....nu då?..."

Sandra misslyckades dock totalt med att slänga i "råttan" i ån så den landade i gräset 20 cm från hennes fot. Det slutade med att jag var tvungen att gå upp till bevis på min tidigare ogenomtänkta kaxighet, plocka upp "råttan" i svansen och slänga iväg den. Råttinfluensa here we come.

- så hääääär stor var "råttan".