på ålderns höst

jag tycker nog ändå om äldre människor. Jag vet inte riktigt varför men de är så intressanta. De vet så mycket, och ändå inte. De vet så mycket om förr, men så lite om nu. De sitter inne på massa information från innan jag ens föddes fast som ändå påverkar mig. Men jag är rädd för att bli gammal. Rädd för att med tiden inse att jag inte är den jag brukar vara, och önska mig tillbaks. Att leva i minnen och inte i nuet. Men så är kanske livet alltid, fast jag inte är gammal nog för att veta det ännu.

En otäck grej med att bli gammal är insikten. Flera verkar bli lika upprörda över att Bingolotto byter programledare som över kriget i Irak. Det är som att inget förvånar dem längre. De har sett allt, hört allt och upplevt allt. Avtrubbade och vana. De vet att livet alltid går vidare. Eller kanske inte. Jag vet inte, jag är ju inte gammal.


I tågets bistro fick jag idag sällskap av Lars Hansson. Jag erbjöd honom en tidning bara för att få kontakt, men han har dålig syn så kunde inte läsa. Men han hör bra. Sen berättade han om sitt liv och jag lyssnade ivrigt. Han var på väg hem till Skövde efter att ha varit på sin bäste väns begravning. Han hade jobbat med marknadsföring hela sitt liv och var nu pensionerad, men hade bland annat gjort en presentationsfilm åt en hembygdsförening på äldre dar. Tydligen levde hans dotterdotter ihop med ”arboga-pappan”. Ni vet galna tyskan, yxan, Emma och barnen Max och Saga. Det fanns en pappa med i bilden också. Han är det.

det här är inte samma bild som ovan även om man kan tro det. Lars körde samma pose på alla bilderna. Varför ändra ett vinnande koncept?

Lars tycker inte om att bli gammal. Han sa som sin mamma ”det borde vara förbjudet att bli äldre”. Och jag håller med honom. Fast ändå inte. Jag är ju inte där än och lite nyfiken är jag nog trots allt. Men tänk att ett åttioårigt liv ändå går att sammanfatta på sextio minuter.