att förtvina

jag tror mig ha fått en liten inblick i hur det känns att gå omkring med en gravidmage rent uppmärksamhetsmässigt det senaste. Alla pratar med mig (trevligt!), alla undrar hur jag "lyckats" med det där (tjatigt!) (och nej, det var inte planerat svarar jag i gravidmama-style) och alla vill delge mig sina skräckhistorier från när de själva bröt benet (dags och behärska sig?). "Så här tjockt var mitt ben när man tog bort gipset" säger de allihopa samtidigt som de demonstrerat en femkronas diameter.

Upplyftande.

I några dagar nu har det värkt mycket i min högra vad. Ungefär som vid träningsvärk fast jag kan vare sig stretcha eller massera den eftersom det sitter ett gips i vägen. Jag funderar nu på om det är träningsvärk på grund av att jag börjat belasta benet igen, eller om det är min muskel som i detta nu förtvinar bort. Förfaller. Luckras upp. Kvar är en liten benpipa. Kanske två om jag har tur.

Jag ska inte göra om mitt misstag i alla fall och googla det denna gång. Det behövs inte. Det finns ju massor med hobbyläkare ute på tunnelbanan som kan diagnostisera mig. Sen när någon lyckats bryta ner mig tillräckligt får jag hoppas att där även finns en hobbypsykolog som kan göra mig glad igen. Och kanske en hobbyfrisör som vill pilla mig i håret och en hobbystädare som städar min lägenhet. Sen om hobbykocken som sitter mitt emot insisterar på att fixa mig lite mat, så är inte jag den som är den.

Jaja, nu ska hobbybloggaren fortsätta (hobby?)plugga.


GRATTIS! Du fick precis se en bild på världens sötaste Wille.