blåa jättar, gröna skogar och röda drakar

ibland blir jag så trött på mig själv. Igår kväll var jag och några kompisar och såg Avatar. Den är ju såklart sjukt snygg och cool med sin 3D-grafik och sitt fina låt-oss-leva-i-symbios-med-naturen-budskap (har jag garderat mig tillräckligt nu?). Men storyn?!! Suck. Storyn hade allt vad en klassisk Hollywood-film bör/ska/utan undantag innehåller med skjutgalna och trångsynta trupper, rörande tal till folket och pampig orkestermusik med tillhörande kör. Snark. Jag blir så märkligt provocerad av de här klichéerna att det som är bra i filmen ser jag inte ens och istället vill jag bara avlägga största sucken mot i princip allt.

Det är här jag blir så sjukt trött på mig själv.

Det hade varit så mycket roligare att reagera som Kitty. När vi tog av henne glasögonen föll tårarna längs hennes kind och sedan deppade hon resten av kvällen över att hon var människa och inte avatar. Jag kan liksom inte förhålla mig till det på något värdigt sätt utan känner mig som ett pretto som bara vill kolla på svåra filmer man ändå inte förstår vare sig handlingen eller sensmoralen i. När de känslofyllda from-the-bottom-of-my-heart-kinda-talen börjar sitter jag istället och funderar på masspsykos, gruppsykologi och känner mig allmänt cynisk. Töntigt.

Slutsats: Avatar kommer jag inte se igen. Inte för att jag blev uttråkad av storyn utan för att jag känner mig dryg, pretto och töntig efteråt. Sån vill man ju inte vara liksom.

Marie tyckte inte att den här bilden blev bra utan ville ta en till.

??

Har man inte misslyckats ganska fatalt i egenskap av jag-tar-på-mig-alla-glasögon-jag-kan-hitta-modell om man lyckas göra en bild, med dessa förutsättningar, fulare?

Jo.

Mariiiie.